House Of Metal 2016: Fredag

Raubtier arkivbild. Foto: Samuel Isaksson Rockfoto

Raubtier arkivbild. Foto: Samuel Isaksson Rockfoto

Inomhusfestivalen House of Metal har i år 10 år på nacken och som vanligt går den av stapeln i ett snöslaskigt Umeå. Som alltid under festivalen kryllar staden under dagen av jeansklädda denimrockers, militärbrallor och nyvaxaxde minituppkammar, samt av allmänt svartmålat folk. Denna beskrivning ger en ganska bra bild av festivalen i sig. Det är en metalfestival, visst, men genren täcker så många olika stilar och House of Metal försöker få med lite av varje.

När jag går genom spelschemat inför festivalen märker jag ganska snabbt att krutet är lagt på andra dagen, även om fredagen har några namn som lockar. Det är ett lite annorlunda upplägg i år än tidigare år. Den lilla scenen är borttagen och har istället ersatts med en bar. Det är också fritt fram att dricka öl i publiken (dock inte vid IDUN), vilket enligt Kristoffer Bäckström från Moloken (som spelar på lördagen) är positivt för banden.

Först ut på stora scenen (IDUN) är Haparandabandet Raubtier och som vanligt är de iklädda M90-uniform och bombarjackor. Att Raubtier spelar först på stora scenen är ett väldigt smart drag av arrangörerna, målet är uppenbart att få dit folket så tidigt som möjligt. Bandet har under tidigare år varit en av de stora publikfavoriterna och i år är inget undantag. Det är andra gången jag ser Raubtier men kvällens spelning ger inget nytt om man jämför med senast jag såg dem, 2014. Det är i princip samma spelning fast med låtar från nya skivan. Hur många låtar om krig kan man egentligen skriva?

Jag vet inte riktigt vad de sysslar med på scen. Det pågår en sorts rotation mellan mikrofonerna som jag inte blir klok på. Hulkoff och Kjällgren springer omkring och varvar mellan de tre mikrofonerna som står på scenen, lite som när man turades om att serva i volleyboll i mellanstadiet. Men visst, det är storslaget och det drar folk. Publiken verkar älska de extremt uttjatade Norrlands-stereotyper som bandet jobbigt nog trycker på. Efter en hel spelning med snack som bara späder på idén om att norrlänningar är outbildade och om Stockholm som “fjollträsk” så börjar det mest likna Pistvakt. Jag väntar mig nästan att Lennart Jäkhel ska glida in på en orange Ockelbo och dricka hembränt. Om jag ska se Raubtier igen så vill jag se dem i Stockholm enbart för att få höra ved de säger mellan låtarna inför publiken där.

Jag hinner sen ta mig ner till Studion innan kön dit blivit allt för lång. Firespawn väntar. Deras scenentré är bland det bästa jag sett. Bandet tar plats på scenen, står bredbent med armarna i kors till “The Emperor”-introt och ser allmänt metal ut. Farliga snubbar liksom. Sen kommer LG Petrov ut på scenen. Gladare man har jag nog inte skådat. Kontrasten är underbar och publiken jublar när metalveteranen gör entré. Den kontrasten bryts dock så fort Firespawn sätter igång musiken. Det är ren och skär dödsmetall. Efter ”The Emperor” fortsätter de med ”Imperial Burning” och sedan ”Infernal Eternal”. Spelningen är bra överlag men strobljuset som blinkar är lite störande efter några låtar. Ljuskillen trycker på alla knappar, som om han håller på att hacka en dator.

Satyricon arkivbild. Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Satyricon arkivbild. Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Näst på tur står Forgetting The Memories som levererar riktigt bra metalcore fast inför en gles publik om cirka 15 personer. I lokalen är det mer folk, men 80% av alla sitter ner vid borden längre bak och dricker öl. En kille längst fram, som uppenbarligen just sett klart Raubtier, knäar staketavspärrningen allt han kan och mellan låtarna frågar han “är ni stockholmare?” cirka 25 gånger. Jag är glad att det även i år är lite fokus på svensk metalcore, då det är en genre som inte riktigt fått fäste än. Dock blir det lite teknikproblem då Bastians mikrofon slutar fungera. Men det löser sig ganska snabbt till nästa låt. Även om Forgetting The Memories inte får den publik de förtjänar så levererar de en riktigt bra spelning.

Den publik som såg Battle Beast borde istället ha släpat sig ner till Äpplet och sett Forgetting The Memories. Det finns inte så mycket att säga om Battle Beast mer än att de kanske inte skulle ha spelat på stora scenen. Det är tråkig heavy metal och jag märker att jag börjar fippla med telefonen istället för att se mer av konserten. Prövar lyckan med Cut Up som spelar i Studion i stället.

Cut Up kör typisk death metal med en amerikansk touch och det är som en dödsmetallspelning bör vara, det är högt, aggressivt och en jävla massa energi. Publikfavoriten verkar vara “A Butchery Improved” men personligen tycker jag nog att “Stab and Stab Again” låter bäst. Äntligen är det inte lika mycket strobljus som flimrar från början till slut, jag kan njuta av Cut Up utan att vara orolig för epileptiskt anfall. Däremot är det kanske inte så mycket till show. Cut Up bjuder på förstklassig death, men jag saknar något. Lite mer underhållning, lite mer “ja ne sais quoi”.

Sen passar jag på att se lite av Eterno som spelar nere på Äpplet och där kan vi snacka underhållning. Sångaren Lasse Jensen skulle få Rob Halford att ta sig över flinten. Han rör sig på scen som om han skulle uppträda för ett utsålt Madison Square Garden, fastän det är lika få i publiken som på Forgetting The Memories. Och pipan är det då inget del på, han pressar rösten så att jag tror att folks ölglas ska spricka. Dock är det bara Lasse som verkligen bjuder på sig själv. Medan han knyter näven i samband med falsettsång spelar de andra i bandet på sina instrument med lite halvtrist inlevelse. Jag börjar fundera på om det kanske är så att Lasse har så sjukt mycket inlevelse att allt annat verkar tråkigt.

Det norska blackmetalbandet Satyricon är kvällens höjdpunkt och även kvällens överraskning. Målade i corpse paint tar bandet plats på scenen och sen släpper helvetet lös inne i IDUN. Man blir lamslagen när “Now, Diabolical” träffar en rakt i bröstet. En otrolig kraft sprids i lokalen. Publiken fylls på mer och mer och trycket ökar. Många har valt att sätta sig uppe på läktaren. Satyr väljer att driva lite med publiken genom att sätta sig ner på scenen och påpeka att det är så många som sitter ner, och att han kanske också ska göra det. “Det blir väl roligt med en blackmetal-spelning där alla sitter ner”. Folk verkar fatta vinken och börjar ställa sig upp. De som fortfarande sitter beordras av Satyr att ställa sig upp – vilket de gör innan bandet fortsätter med “Black Crow on a Toombstone”

Satyricons spelning är kvällens bästa och jag får verkligen äta upp den lilla opepp som jag kände innan spelningen. Det är dock inte fullproppat med folk som jag trodde att det skulle vara, det känns faktiskt lite småglest – speciellt eftersom det är huvudakten för kvällen. Jag tänker att det kanske är Skeleton Birth nere i studion som stjäl lite publik, men så är inte fallet. På den spelningen är det nästan tomt och jag drar slutsatsen att de flesta har börjat röra sig hemåt för att ladda batterierna inför dag två. Jag väljer att göra detsamma.