Foto: Samuel Isaksson
Från början fanns ett lo-fi-glammigt band som hette Smith Westerns, de skaffade sig snabbt en publik och hyllningarna lät inte vänta på sig. 2009 släpptes den självbetitlade debuten på HoZac Records, men två album senare upplöstes Chicago-bandet. Ur askan reste sig countrysoul-bandet Whitney.
Whitneys musik utgår främst från Max Kakacek och Julien Ehrlich (båda ex-medlemmar i nämnda band). De har valt att gå tillbaka i musikhistorien för att finna sitt uttryck och någonstans kring 1973 upphörde sökandet. Vid sidan om detta projekt har även Smith Westerns forne sångare Cullen Omori påbörjat en lovande solokarriär, men hans ljudbild präglas mer av nutida strömningar. Kanske en av orsakerna till att Smith Westerns upphörde att existera 2014?
Foto: Samuel Isaksson
Medlemmarna anländer till Pustervik efter en längre bilresa. Gårdagen tillbringades i Berlin, en av anhalterna på bandets första Europaturné och denna tisdagskväll möter de en mindre publik – samtliga är dock förväntansfulla – på den svenska västkusten. Längst fram sitter sångaren Ehrlich bakom sitt trumset, registrerar lokalen och ger ett avslappnat intryck som speglar gruppens okonstlade framtoning. En ung Levon Helm utan minsta intresse för att odla skägg. Vid sidan står Kakacek med en obefintlig vilja att synas, men hans lätta gitarrteknik hörs desto mer.
Det är lätt att ta till sig Whitneys musik och redan från start infrias alla förhoppningar som går att ha på ett band som endast släppt en officiell singel. I likhet med hyllade ”No Woman” handlar det mesta om att uttrycka de känslor som det motsatta könet ger upphov till. ”Även nästa låt handlar om en kvinna”, skrattar Julien vid ett tillfälle (med glimten i ögat). Det är uppenbart att bandet vill fånga en inbjudande och kollektiv atmosfär med sin musik. Alla instrument skapar en imponerande helhet och som lyssnare är det lätt att fångas av bandets okonstlade sätt att framföra sina låtar.
Smith Westerns nonchalans och skevhet, har ersatts med ett band som hellre förvaltar än bryter sönder. Musikhistorien fångas upp i en strid ström av finurliga ackord, medryckande melodier och mjuk countrysoul. Det tidiga 70-talet gör sig ständigt påmint och det går nästan att känna de kaliforniska vindarna.
Kvällens andra låt ”No Matter Where We Go” släpptes redan innan bandets officiella debutsingel ”No Woman”, och detta spår är mer rakt på sak. Fina ”Golden Days” återgår till en mer soft ljudbild och det är mellan dessa uttryck som musiken pendlar. De hinner även göra en cover på The Everly Brothers. Målsättningen är med andra ord inte att sätta lyssnarna på plats eller upprätta nya musikaliska spelregler. Det viktigaste är att ljudbilden fångar en djupare känsla – ett stråk av melankoli genomsyrar det mesta som framförs denna kväll.
Det är främst två saker som sticker ut. Det ena är Juliens fantastiska falsett och det andra är bandets trumpetare Will Miller som tillåts att sätta sin prägel på de flesta låtar. Båda dessa element får Whitney att sticka ut och nästa gång – troligtvis på Way Out West – kommer publiken förmodligen att vara betydligt större. Du behöver inte vara någon siare för att inse detta.
Foto: Samuel Isaksson
