Ryley Walker ger ett struligt intryck på Pustervik

I höstas lyssnade jag intensivt på Ryley Walkers senaste fullängdare Primrose Green. En Tim Buckley-osande skiva uppbyggd kring Ryleys enastående gitarrspel som jag håller som ett av fjolårets bästa släpp. På fredagens spelning på Pustervik bevisar han att det inte var något lyckokast.

Legenden om bluesgitarristen Robert Johnson som sålde sin själ till djävulen är en ofta återberättad historia, och frågan är om den inte snart kommer höras när man beskriver Ryley Walker. För spela gitarr, det kan han. Under kvällens spelning flyger hans fingrar över greppbrädan på den stålsträngade Guilden. Stundtals är det svårt att förstå att alla toner kommer från en och samma gitarr.

Med sig på scenen har Ryley en trummis och en kontrabasist. Två norrmän visar det sig och även om det märks att de inte repat överdrivet mycket kompletterar de varandra oerhört bra. Musikerna är följsamma till Ryleys nyansrika gitarrspel. Då och då får jag lite Astral Weeks-feeling av samspelet.

Pusterviks övervåning är perfekt för den här typen av spelningar. Scenen är liten och höjer sig bara ett par decimeter över marken. Musikerna och publiken kommer väldigt nära varandra. Det blir intimt. Vi hör Ryley skrika inräkningar när låtarna ska byta karaktär, och vi ser hur spritflaskan han halsar från då och då töms på sitt innehåll.

Det Ryley har emot sig är att han beter sig och har uppsynen av en strulig tonåring. Den redan nämna spritflaskan och uppmaningar att publiken ska bli ”fucked up” spär på ryktet att han lever efter devisen ”better to burne out then to fade away”. 
Samtidigt är allt förlåtet när han sluter ögonen och spelar det inledande riffet till titelspåret på Primrose Green. Då är det bara för oss som inte har en tanke att deala med mörkrets makter att tacka och ta emot.

Arkivbild.