Arbete utan skygglappar. Det finns mycket att säga om popikonen Kristian Anttila, men ett av de mest beundransvärda dragen är att han tar sig tid att se sin publik, han möter omvärlden utan att distansera sig och kommande skivan Rum 4, Avd. 81 sätter privatpersonen i centrum. Anttila gör ingen skillnad på människan och artisten.
Jag tittar mot dörren, inbillar mig att dörrar betyder något speciellt för människor som lever med psykisk ohälsa. För de allra flesta rör det sig om en praktisk lösning, men vad händer när dörren blir ett måste för att inte skada den egna hälsan? Eller när dörren upplevs som ett hinder för att leva ett normalt liv? Det står dock klart att Anttila – som vistats innanför dessa dörrar vid flera tillfällen – lyckats förvandla sina erfarenheter till ett album.
Den första låten som jag hörde inför det nya albumet är stämningsfulla ”Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans”. En avskalad poplåt inspelad på enklaste sätt. Orden står i centrum, känslorna blir som starkast i refrängen och ur denna hopplöshet framträder en av årets vackraste poplåtar.
Anttila kliver in genom dörren, lika välklädd som alltid och det slår mig att det är få artister som åldrats med samma värdighet som Västra Frölundas store pophjälte. Debutalbumet Natta de mina släpptes redan 2003 och i en ständigt föränderlig värld har det hunnit rinna mycket vatten under broarna. Dagens popklimat är inte detsamma som under 2000-talets början. Det är dock inget som bekymrar Anttila.
Inom kort släpper du ditt sjunde studioalbum Rum 4, Avd. 81. En avskalad skiva som skiljer sig en hel del från dina tidigare inspelningar.
– Själva proceduren har inte varit särskilt annorlunda, tillvägagångssättet är detsamma. Jag har skrivit, skrotat eller genomfört. Musik är ett relativt enkelt format, jag kan skrota när jag vill, börja om när jag vill. Film är exempelvis svårare. Men jag har alltid skrivit personligt om politik, fantasier med mera.
Men i sin helhet är albumet mer naket än tidigare.
– Den period som denna skiva är sprungen ur, är inte bara kantad av mörker, det är en lång landsväg av svärta. Och det gör givetvis skivan väldigt mörk. Sedan är titeln väldigt avslöjande, jag döljer ingenting.
”Den period som denna skiva är sprungen ur, är inte bara kantad av mörker, det är en lång landsväg av svärta”
Ljudbilden är dock förvånansvärt ljus. Hade förväntat mig bäckmörker.
– När jag ögnar igenom texterna framträder ganska vacker och abstrakt poesi, och även om musiken är melankolisk, är den fortfarande väldigt vacker och melodiös.
Anttila poängterar att mörkret alltid funnits där och flera av de gamla låtarna kan med lätthet placeras sida vid sida av de nya. Samtliga är en del av att vara Kristian Anttila. Det kommer därför inte bli några problem att blanda nyinspelat med äldre material under vårens spelningar. Start i Kiruna den 13 februari.
Hur förhåller du till dagens föränderliga popklimatet och din egen popkurva? Gitarrkillen står exempelvis inte särskilt högt i kurs dessa dagar.
– I stort är jag stolt över det som jag lyckats skapa sedan de första åren, men jag lyssnar helst inte på min egen musik, stöter nästan ifrån mig allt gammalt material som jag spelat in, går sällan tillbaks. Jag släpper ifrån mig musiken, kan ändå inte åtgärda om något gått fel. Har inte lyssnat på nya skivan sedan i augusti förra året. När jag satte ihop samlingen Popruna inför 2013 års 10 års jubileum gick det givetvis inte att undvika. Men jag har aldrig sett mig som en del av något, lyssnar exempelvis väldigt lite på radio, strävar aldrig efter att uppdatera mitt sound till en modern ljudbild. Har dock haft abnorma förväntningar på min egen musik och hur långt jag ska gå, vilket resulterat i många besvikelser. En anledning att skärma av sig.
Vad har du för mål med nya skivan?
– En förbjuden dröm är att det ska gå riktigt dåligt. Jag har inte vågat byta liv på 10-15 år och under långa perioder har jag levt under stor press, att jag tvivlar på det jag gör. Musiken är ju mitt liv, både mitt yrke, min hobby och min identitet. Och när hela framtiden grumlas, jag har inget fast mark att stå på, är det svårt att ha mål. Ibland har jag tänkt att jag borde skaffa ett riktigt jobb.
”Jag har inte vågat byta liv på 10-15 år och under långa perioder har jag levt under stor press, att jag tvivlar på det jag gör”
De flesta som hört det nya material tar fasta på att tempot tonats ner och att gesterna är mindre yviga. Den vitmålade pophuliganen är som bortblåst och när Anttila gästade SVTs Go’kväll för en tid sedan framträdde en artist som vågade visa sig svag. Jag vill påstå att denna förmåga är av största vikt för att inspirera andra människor med liknande problem, personer som inte har förmågan att omvandla sitt mörker till skimrande poplåtar. Alla kan inte vara Anttila.
Anttilas karaktär är splittrad, samtidigt som han uppfattar sig om en begåvad musiker, oroar han sig för att människor ska uppfatta de nya låtarna som effektsökande. Att han exploaterar psykiska ohälsa. Personligen ser jag denna risk som minimal, dagens samhälle törstar efter människor som vågar vara uppriktiga och ärliga.
Vad är det som gör att du kan förvandla tunga perioder till popmusik?
– Svår fråga! När jag sätter min ner för att skriva finns ingen tanke på omvärlden, jag går in i kreativa faser med enorm energi, styrka och självförtroende. Det är först senare som jag blir påmind om att jag ska möta en publik, samt journalister. Jag gör musik, det är mitt sätt att vara.
Fanns det några tveksamheter inför att göra denna skiva?
– Det fanns inga tveksamheter om att göra den, men att släppa musiken är en annan fas. Målet är alltid inställt på att ge ut, men det är väldigt abstrakt att möta en publik i skrivarfasen, ta vidare låtarna mot en publik är mer eller mindre skräckbetonat. Att bli bedömd och granskad tillhör inte de positiva sidorna med att vara artist, att möta en publik som reagerar på sitt sätt. Kan även tycka att det är jobbigt att stå på en scen, trots att jag gjort det väldigt, väldigt mycket.
Kommer det att bli annorlunda att turnera med Rum 4, Avd. 81?
– Delvis, det är lite som att börja om från början, vilket gjort att jag nästan lamslagits av skräck inför tanken. Gitarren har fått vila mycket sedan jag blev klar. Innan har jag mött publiken med dans och skrik, nu är det inåtvända och melankoliska låtar. Det är jag inte van vid, men jag tror att publiken kommer att följa med.
”Innan har jag mött publiken med dans och skrik, nu är det inåtvända och melankoliska låtar”
De tunga åren och återkommande ångest har inte påverkat Anttilas vilja att göra musik. Han minns perioder då ingen ville boka honom, men musiken har ändå fortsatt att vara den viktigaste anledningen till att kliva upp på morgonen. Och för tillfället finns hans musik återigen i centrum. Åsikterna om Rum 4, Avd. 81 går delvis isär, där Festivalryktens tidning Rumours vill ha den gamla Anttila tillbaka, medan Gaffa ger högsta betyg. Det är bedömaren som avgör. Jag uppskattar hur som helst artister som vägrar censurera sig själv. Speciellt i ett klimat där artister, media och skivbolag tenderar att ingå i ett osunt nät av vänskapsband. Personligen håller jag nya skivan som hans bästa.
Finns det någon risk att frågan om psykisk ohälsa gör att det musikaliska hamnar i skymundan?
– En bra fråga. Har inte riktigt tänkt på det, men det finns som sagt en oro över att skivan ska uppfattas på fel sätt, att jag söker sympati, att låtarna är ett utslag av effektsökeri. Har ju märkt att sensationspressen gärna gräver i dessa frågor.
Anttila är inte bara artist utan även producent, och till det senaste samarbetet hör Leo Skywells nya och andra singel ”Seduction Techniques”. Pop med siktet på de stora scenerna.
– Leo är underbar och han låter mig vara producent, och han lyssnar på vad jag har att säga. Samtidigt kommer han med ganska färdiga låtar, kan inte ta åt mig äran. I grunden är det hans musik, medan jag ger invändningar om ditten och datten.
Det slår mig att att Anttila och Skywell är oerhört lika, båda är exempelvis androgyna i sin framtoning, samtidigt befinner de sig på helt skilda platser i karriären. Sistnämnde är en av Göteborgs mest pålitliga vimmelmänniskor, driven av en okuvad nyfikenhet som tillhör en debutant, medan förstnämnde upplevt både svackor och framgångar. Skywell påminner med andra ord om Anttila för 13 år sedan och det kan vara en orsak till att de fungerar bra tillsammans.
Passar på att fråga Leo om hans relation till Anttila:
– Min och Kristians relation är väl lika delar beundran och vänskap. Han är väldigt känslig, speciell och snäll. I studion är han extremt duktig på att veta var en idé ska avslutas och en annan ta vid – men även motsatsen: när en tanke ska följas till slutstation. Kul att hans nya platta är så himla fin. Snygg är han också!
Anttilas nya skiva Rum 4, Avd. 81 är inte bara Anttilas röst, det är även de tystas röst, de som inte kan eller vågar prata om tabubelagda ämnen som psykisk ohälsa. Det är möjligt att jag överdriver låtarnas funktion och påverkan, men kan Göteborgssonen hjälpa en enda människa har han gjort tillräckligt. Att vända sig inåt, har i detta fall resulterat i ett album som fångar den allmänna känslan av att inte passa in, men detta har Anttila gjort sedan de första åren som artist. På denna punkt är allt som vanligt.
Rum 4, Avd. 81 släpps på Birds Records den 12 februari.
