Marit Bergman på Fasching – En trollbindande turnépremiär

Arkivbild. Foto: Jesper Berg/Rockfoto

Arkivbild. Foto: Jesper Berg/Rockfoto

Man skulle kunna tro att det är en helt vanlig torsdagskväll i Stockholm. Att det är en sådan där dag då man går hem från jobbet, äter middag och sätter sig i tv-soffan. Men för oss som tagit sig till Fasching är det allt annat än det. Det här är kvällen då vi kommer bli de första att få höra Marit Bergmans nya låtar live från en platta som inte är släppt än. Dessutom på svenska. Med endast en första svenskspråkig singel ute går hon på Faschings scen, en knapp halvtimme efter utsatt tid.

Bergman börjar med att berätta, i en ny låt, om hur våren kom till Bredäng. Redan där är jag väldigt fascinerad över hur hon fängslar och trollbinder. Någon inkörningstid behövs inte. Hon levererar med total närvaro och det känns som om hon inte gjort annat än att sjunga på svenska. Jag tror fullt ut på varenda ord och låter mig dras med i hur faktiskt våren kom det där året.

Applåderna efter första låten är öronbedövande. Det är uppenbarligen inte bara jag som har väntat länge på att få höra henne live igen. Och när hon frågar oss om vi är redo och tonerna från nya singeln ”Dra åt helvete” dånar ut över oss är det svårt att stå still och omöjligt att inte sjunga med.

Att det är turnépremiär är egentligen inget som märks nervmässigt, trots att Marit berättar från scenen att hon gått runt med skakig kropp hela dagen – som om hon haft någon konstig sjukdom. Det eminenta band hon har med sig låter grymt bra och jag blir en aning irriterad på mig själv när jag inser att jag faktiskt glömt bort hur fenomenal Marit är på att sjunga.

Setlist består till största delen av nya låtar. ”De kan ta det” säger Marit och skrattar när hon berättar om sina tankar innan konserten. Hon menar på att Fasching är ett litet ställe och de som köpte biljett hit är intresserade av att komma. Därav setlist. Och visst är det så. Hon skulle kunna spela hela nya plattan rakt av och vi skulle garanterat lyssna.

Låtar som ”Elefant”, ”Springer mot ljuset” och ”Dagar du får” får mig att fokusera på texterna. Hon tar mig med på olika resor och just där och då känns det som om ingen berättar historier som hon gör. Det nya materialet svänger och Bergman-ådran lever tydlig och stark genom alla melodier.

Men det är i ”I Will Always Be Your Soldier” som allsångskaoset bryter ut. Bandet, förutom gitarristen Susanna Risberg, lägger ner sina instrument och lägger kör. Marit skrattar och säger att hon känner sig överflödig när hon hör publiken sång formas till en enda stark röst. Det är vid såna tillfällen jag måste nypa mig i armen. ”Out On The Piers” från The Tear Collector blir en sagolik duett mellan Marit och Risbergs gitarr. Och ”Adios Amigos”, som de inte ens tänkt spela, river de av till publikens jubel och dans.

”En sista låt ska vi spela innan jag måste gå och äta banan”, säger Marit glatt. Det är just därför man gillar henne. Eller en av anledningarna i alla fall. Hon är Marit. Bara rakt upp och ner. Avslappnad och med båda fötterna på jorden. Sedan lämnar hon oss med ”En sommardag på stranden” och får oss att sjunga med, även där.

Så, nej. Det var ingen vanlig torsdagskväll i Stockholm. Det var kvällen då vi fick uppleva Marit Bergman igen. På svenska. Och i toppform.