Rihanna – ANTI

107196c5

Ankomsten av Rihannas åttonde album har det ryktats om åtminstone ett halvår. Och precis som förutsett så dök det till slut upp utan på förhand annonserat releasedatum. Förhandsintresset verkar ha varit stort, kanske beroende på att hon inte släppt något album sedan 2012 efter att dessförinnan i princip släppt ett album årligen sen debuten 2005. Men det är egentligen lite lustigt, då Rihanna aldrig varit en albumartist. För att stärka denna tes frågade jag två personer som påstår sig gilla Riri ”jättemycket” om de kunde nämna ett enda tidigare album med henne. En av försökspersonerna misslyckades, medan den andra kände till Good Girl Gone Bad från 2007. Och endast ett av hennes album, ANTI:s föregångare Unapologetic, har nått förstaplatsen på försäljningslistan i USA. Samtidigt har hon haft 10 singlar högst upp på USA-listan, väl utspridda över karriären.

Rihanna har alltså byggt sin status som en hitmaskin. Det är singlarna som hittills definierat hennes karriär. Därför är det initialt lite oväntat, och mot vissa förhandsbesked, att förra årets sönderspelade ”Four Five Seconds” och ”Bitch Better Have My Money” saknas på ANTI. Albumet måste alltså göra sitt jobb för att övertyga helt på egen hand.

Hur lyckas det då? Även om Rihanna är en ganska begränsad sångerska utan vokala resurser i nivå med många av sina kollegor i rnb-genren (Mary J Blige, Beyoncé m.fl.) så har hon ofta lyckats kompensera detta genom hög coolhetsfaktor och personlig stil. Singeln ”Work” som släpptes dagen innan albumet, var därför ganska illavarslande. Den är rent ut sagt störig och det fantasilösa valet att framföra den med Drake, världens mest förekommande duettpartner, gör den inte bättre. Ingen av dem låter direkt motiverad.

Tack och lov är den ett undantag. Redan inledande ”Consideration”, en duett med den åtminstone i Sverige svårt förbisedda SZA, är utmärkt med snygg glitschig produktion och de bådas röster passar som hand i handske. ”Kiss It Better”, med ursnyggt körarrangemang, är troligen en kommande singel. Och ”Woo”, som har skivans mesta stjärnuppställning bakom sig (The-Dream, Travis Scott, The Weeknd och demonproducenten Hit-Boy) är, trots att den egentligen är alldeles för långsam för ett dansgolv, omöjlig att åtminstone inte röra på axlarna till.

De potentiella hitsen, för vi pratar trots allt om Rihanna, finns på första halvan av skivan. De riktiga höjdpunkterna finns dock på den andra. Och mest handlar det om den oemotståndliga doo-woppiga ”Love On The Brain” där det först är svårt att tro att det är Rihanna som sjunger och som slutar med att jag trycker på repeat så många gånger att jag tappar räkningen. Allt med den är förtjusande och jag tror aldrig jag hört henne sjunga så bra. Den melodistarka ”Never Ending”, med akustiskt gitarrkomp, är en annan pärla.

Skivan innehåller också en cover på Tame Impalas ”New Person, Same Old Mistakes” – här kallad endast ”Same Ol’ Mistakes”. Den låter bra eftersom låten är lysande i original, men versionen är tämligen meningslös eftersom det enda som adderats är aningen tyngre produktion. Rihannas sång är lågt mixad och ibland nästan omöjlig att urskilja vilket gör att den känns mer som en småsnygg remix än en renodlad cover. Jag har svårt att förstå syftet med den.

Precis som brukligt när en stor rnb-stjärna släpper ett album är listan på andra som på något sätt bidragit (med låtskrivande eller produktion) lång. Det som överraskar med ANTI är att det, med några få undantag (några redan nämnda), rör sig om fräscha namn som i många fall är mer eller mindre okända.

Det mest oväntade namnet är nog Jean-Paul Bourelly, en glimrande fusiongitarrist som vi tidigare intervjuat och som känns minst 100 mil från den miljö som omger Rihanna. Förklaringen står att finna i Bourellys dotter Bibi, som var med som delaktig låtskrivare redan på ”Bitch Better Have My Money”. Men det är Jean-Paul som står som huvudsaklig låtskrivare till den långsamma ”Yeah, I Said It”, en annan av skivans höjdpunkter och ännu ett spår där Rihanna övertygar vokalt.

Texterna på ANTI är påtagligt, och sannolikt medvetet, meme-befriade och innehåller lika mycket sprit och droger som kärleksbekymmer. Produktionen känns genomgående spännande och långt ifrån den ytlighet och glättighet som karaktäriserat många av hennes monsterhits.

ANTI känns som Rihannas steg in i den albumorienterade världen och att singlarna från 2015 ej finns med har tveklöst varit ett medvetet konstnärligt drag. Några omedelbara singelhits är svåra att sortera ut, även om de som släpps säkert kommer fungera p.g.a. sångerskans status. Men här finns inga jättecatchiga verser eller minnesvärda refränger att tala om. Däremot en modern och i många stycken spännande och vågad produktion, låtar som passar bra ihop och viktigast, en Rihanna som stundtals sjunger bättre och mer efter sin förmåga än någonsin. Det är uppenbart att ANTI är en skiva hon själv velat göra och att hon dansat mindre efter hitmakarnas och skivbolagsdirektörernas pipa än tidigare. Det tackar vi för.

[Westbury Road & Roc Nation, 28 januari]

7