Var går gränsen för en återförening?

LCD Soundsystem pΠWay Out West 2010 13/8 Foto: Nils Linde/Rockfoto

Coachella Lands Two Big Reunions: Guns N’ Roses and LCD Soundsystem basunerade New York Times ut härom dagen, och nu står det klart att detta stämmer i och med att den kreddiga (om än något dalande då det inte längre är främst musiknördar som åker dit samt festivalens successivt ökande kärlek till EDM) festivalen i den kaliforniska öknen gått ut med årets startfält.

Coachella har länge, likt Primavera Sound i Barcelona även om den senare vanligen jobbar med mindre namn (exempelvis Codeine, Slint, Loop och American Football för att nämna några från senare år, om man bortser från att några av dem värmde upp på ATP i England först) och mindre bank på stora trumman, haft återföreningar som ett av sina stora säljargument. Numera behöver man inte det, eftersom festivalens båda helger säljer slut direkt oavsett vem som spelar, men arrangörerna fortsätter på det inslagna spåret med att erbjuda sjuka gager till nostalgiakter. Trots att man försöker vara en festival i tiden. Jag kan leva med det, men har däremot problem med att kalla årets återföreningar för just återföreningar. Eller åtminstone att se dessa återföreningar som något speciellt. Och det har inget att göra med vad jag tycker om banden som sådana (ljum inställning till GnR, älskar LCD Soundsystem förbehållslöst).

Guns N’ Roses har aldrig lagt av. Den lynnige frontmannen Axl Rose har förvisso fått medlemmar att lämna med jämna mellanrum alternativt att de fått sparken. Bandet besökte Sweden Rock så sent som 2010 och spelade en konsert som fick en del kritik i media, men jag känner själv fans som tycker det var strålande. De spelade även en rad konserter i Las Vegas sommaren 2014. Nu kommer gitarristen Slash och basisten Duff McKagan från den klassiska upplagan finnas med igen för att spela samma låtar. Och om det gör att det känns alldeles oerhört mycket mer fantastiskt att det är just de som spelar de gamla hitsen så gläds jag med er. Men något ”OMG, det händer” är det knappast. E Street Band blev inte bättre av att Little Steven kom tillbaka efter sin solokarriär, möjligen något roligare att se på.

Det är bara 12 år sedan (augusti 2004) jag såg ett okänt, men i musikelitistkretsar bubblande, LCD Soundsystem spela på Gustav Adolfs Torg i Malmö inför i storleksordningen 200 personer. Eftersom det var under Malmöfestivalen var det naturligtvis helt gratis. Antagligen lockade samtidigt någon av det årets schlagergenombrott åtminstone 25 gånger så stor publik på närliggande Stortorget. James Murphy och hans band hade ännu inte släppt något album, men hade fått en viss publik genom fantastiska singlar som ”Yeah” och den självironiska och delvis självbiografiska ”Losing My Edge”, ännu till denna stund LCD Soundsystems verkliga masterpiece. Det var en fantastisk spelning och idag är det betydligt fler än 200 som påstår sig ha varit där (jag har bildbevis). Spelningen är således Malmöfestivalens motsvarighet till Springsteen på konserthuset i Stockholm 1975 (”1500 gick in – 10 000 kom ut”).

Tre år senare såg jag ett mer populärt LCD Soundsystem i ett av tälten på Coachella – de hade nyligen släppt sitt andra album Sound of Silver och på affischen stod de ungefär i mitten bland akterna som spelade på lördagen. Ytterligare tre år senare var det väldigt många som dansade till dem framför Azaleascenen på Way Out West innan de den 2 april 2011 spelade sin avskedsspelning i Madison Square Garden i New York. LCD Soundsystem hade då blivit större än vad man kunde tro att ett band med ett sådant speciellt sound kunde bli (men i sanningens namn sålde deras skivor inte i några enorma antal) och deras frånvaro verkar snarast ha accentuerat detta. I retrospektiv har nog den grandiosa och väldokumenterade finalen, som varade i tre timmar och innehöll över 30 låtar, i kombination med att inget annat band känns som givna arvtagare haft sina fingrar med i spelet.

När man nått den nivån, finns det bara ett sätt för band som spelar relativt smal musik att bli ännu större. Att upplösas. För att sedan återförenas. Sleater-Kinney var aldrig så stora under sitt ”första liv” som de var när de återförenades förra året. Massorna som flockades på exempelvis Primavera 2014 och 2015 för att se Slowdive respektive Ride hade knappast hänt under 90-talet. Och nu är LCD Soundsystem den stora headlinern på den första dagen av årets Coachella. Efter att ha varit borta från scenen i ganska exakt fem år. Det finns åtskilliga band som inte släpper skivor mer än vart femte år, som inte lägger av och återförenas utan bara låter den kreativa processen ta tid. Fem år är inte lång tid, och LCD Soundsystems återkomst, som säkert blir jättebra för att de inte kan vara något annat, bör ses i ljuset av att det är festivalernas säljargument snarare än att det är jordens åttonde underverk.

Lush spelar också på Coachella – det är vad jag kallar återförening!