Sensommaren 2009 sitter jag och mina vänner i Vitabergsparken i Stockholm och dricker stulen folköl. För full hals sjunger vi med till Parker Lewis ”Ingen så blå”, och känner oss som rebeller. EP:n Rak som en pil hade just släppts och var en perfekt blandning av pop och politik – vi sjöng låtarna som kampsånger.
Sex år senare släpps albumet Sorti. Emil Johansson, mannen bakom Parker Lewis, förklarar att han måste göra något helt annat nu, för sin egen skull. Och albumet skiljer sig väsentligt från hans tidigare material. På Sorti hörs en ny ljudbild, med autotunade röster och synthorn. Första spåret inleds av en robotröst, och 80-tals influenserna är tydliga – de kommer från barndomen och Johansson nämner Maria Mckee, Phil Collins och George Michael som exempel.
Texterna varvar sorg och hårda ord. Det politiska budskapet får ge plats åt döden. Emil Johansson mamma gick bort i cancer förra sommaren, och saknaden efter henne finns med genom hela albumet, men främst på spåren ”Sorti” och ”Mamma”. Sistnämnda avslutas med autotunad gråt, och det är faktiskt svårt att vara oberörd trots den märkliga kombon.
Den politiska vreden kommer fram som mest i spåret ”ACAB”, och förutom en lågmält aggressiv text så har låten ett mer explosivt sound än den i övrigt melankoliska skivan.
”Har du känt det? Samma sak som jag / brinner utan bränsle / kroppen full av hat/ trösten i en bengal/ trösten i ett brinnande vrak” (Text från ”ACAB”)
Även om ”ACAB” inte är en låt du sjunger allsång till, skildrar den en politiskt deprimerad samtid och hur vi famlar omkring i en krigshärjad trasig värld. Som en slags kampsångsballad skapar den både sorg och hopp i mig.
Men ljusglimtarna på Sorti försvinner tyvärr in i en virvel av metalliskt ljud och bandlös bas. Hur mycket jag än vill älska Parker Lewis, så känns inte albumet så mycket som jag skulle vilja. Emil Johansson har lyckats göra en platta som skiljer sig från hans tidigare, men det saknas en edge som behövs för att få till en bestående känsla hos mig. Albumet kommer förmodligen aldrig att ackompanjeras av stulen folköl – och kanske är det bra, men också mycket tråkigare.
[Det svenska musikundret, 27 november]
