När gossmännen växer upp

Artister som slår igenom i ung ålder kommer ofta till en punkt i karriären då det är dags att förnya sig och skaffa en vuxnare image. Fansen har blivit äldre och är inte längre intresserade av ens lättsmälta tuggummipop och deras småsyskon trånar efter någon ny, yngre förmåga. Vad gör man då?

Jo, man byter ut sin färgglada sparkdräkt och sorglösa attityd till något tuffare, mörkare och allvarligare. Man slutar att sjunga om oskuldsfull puppy love och andra trivialiteter och tar sig an tyngre ämnen, såsom kändisskapets baksidor, livets mening och sadomasochism. På den internationella scenen har vi bevittnat hur exempelvis Miley Cyrus, Justin Timberlake och The Biebs genomgått denna transformering.

Här i Sverige existerar också fenomenet, men i en något annorlunda tappning. För när svenska popstjärnor vill omskapa sig själva byter de inte bara stil och musikalisk inriktning, utan även språk. Från att ha stönat ”yeah” och ”baby” i var och varannan mening börjar de sjunga vemodiga och personliga texter på svenska. Övergången från engelska till modersmålet markerar att de nu inträtt en mognare fas, blivit seriösa och hittat sig själva.

”Övergången från engelska till modersmålet markerar att de nu inträtt en mognare fas, blivit seriösa och hittat sig själva”

2015 har hittills bjudit på flera sådana förvandlingar. Tidigare i år släppte Ulrik Munther sitt tredje album, Allt jag ville säga. Munther vann Lilla melodifestivalen 2009 och har sedan dess haft en företrädesvis ung publik (läs: barn). Vid tjugoett års ålder verkar han ha tröttnat på detta och har gett ut ett knippe låtar om ensamhet, ångest och rädsla, men också om kärlekens och trons helande kraft. Albumtiteln säger allt, detta är uppriktigt och självutlämnande. Texterna är kanske något otippat signerade åldermannen Jonas Gardell, som enligt Munther på pricken har fångat hans egna tankar och känslor, och innehåller rim av typen: ”Allt jag ville var att va med dig / och jag tror nog att du gillade mig”. Det är lätt att förstå att Munther behövde sitt modersmål för att kunna uttrycka sig så djupsinnigt.

Ett annat exempel är Darin Zanyar, som kom tvåa i Idol 2004 och sedan har nått flera framgångar, även internationellt. Nu när han är tjugoåtta år och sju album in i karriären släpper han det första på svenska, Fjärilar i magen. Albumet föregicks av singeln ”Ta mig tillbaka”, en nostalgisk tillbakablick på barndomen och en svunnen tid (det vill säga 1990-talet). Med gråten i halsen sjunger Darin om hur okomplicerat livet var när han kunde spela Nintendo hela dagarna, leka i skogen och bråka med sin storasyster i baksätet. Hos lyssnarna är naturligtvis inget öga torrt.

Danny Saucedo är ytterligare ett exempel. Även Danny slog igenom tack vare Idol, året var 2006. Vid tjugonio års ålder, efter att ha deltagit i Melodifestivalen utklädd till en självlysande robot och vunnit priser på prestigefulla Nickelodeon Kids Award, känner han sig redo för att visa en mer seriös sida av sig själv. Just nu går den gospeldoftande singeln ”Såsom i himlen” varm på radio och teve. Den handlar om att visa solidaritet med utsatta människor och är en kommentar till den pågående flyktingkatastrofen. Danny gästade årets upplaga av Idol härom veckan och framförde låten. I programmet talade han om hur skönt det är att äntligen få göra något som känns äkta och som han verkligen kan stå för. Det är oklart vem eller vad som tidigare hindrat honom från att göra detta, men vi är alla tacksamma för att han nu likt en popmusikens svar på Fredrik Reinfeldt tillåts öppna sitt hjärta.

”Vi är alla tacksamma för att han nu likt en popmusikens svar på Fredrik Reinfeldt tillåts öppna sitt hjärta”

Att sjunga på svenska ger alltså inte bara vuxenpoäng, utan anses även ge ett ärligare och innerligare intryck. (Antagligen var det så stora lyriker som Sean Banan, Markoolio, Svullo och Eddie Meduza också resonerade.) Hur som helst är det här ett intressant fenomen och jag är spänd på att se vilka unga svenska popstjärnor som står på tur. Allt verkar möjligt. Eric Saade kanske skriver smäktande ballader om sina spruckna relationer och psykiska problem tillsammans med sin nyfunne själsfrände Loa Falkman. Yung Lean rappar om sin längtan tillbaka till dagistiden, fruktstunder och SvampBob Fyrkant. Oscar Zia blir politiskt engagerad och gör ett konceptalbum om miljöförstöring och global uppvärmning ackompanjerad av Kalle Moraeus och Lotta Engberg. Avicii tolkar Tranströmer. Rebecca & Fiona ger ut en lågmäld jazzskiva med reflektioner kring hur de lämnat partylivet kring Stureplan och nu vill ägna sig åt att föda upp alpackor på den skånska landsbygden. Kom ihåg var ni läste det först.