Futile låter sig inte stressas

F2

Göteborgsbandet Futile Claps upphörde att existera, men genom att halvera bandnamnet tillkom Futile. En grupp som känner sig mer sammansvetsad än tidigare och kvartetten beskriver debutsingeln ”I Don’t/You Don’t” som en nystart. Lyxig pop med 80-talsvibbar.

Göteborg visar sig från sin sämsta sida. Det blåser, regnar och det mesta får en att vilja lämna västkusten bakom sig. Det går inte att förbereda sig inför dessa dagar. Att läsa under rådande förhållande är en utmaning, men bläddrar igenom det senaste numret av gratistidningen Djungeltrumman, där Futile-medlemmen Matias Santos pratar mode. På stadsbiblioteket.

Matias – gitarrist i bandet – ger intrycket av att vara medveten, men på ett sätt som storstadsmänniskor är mest. Hans stil går att beskriva som proper med finess (mycket secondhand). Övriga medlemmar ger ett liknande utryck, utan att klä sig likadant. Det handlar om vetskapen om sitt eget utseende och sättet att presentera sig. Möter upp dem vid Esperantoplasten i centrala Göteborg.

På ett passande sätt överensstämmer debutsingeln ”I Don’t/You Don’t” med medlemmarna. Ljudbilden andas vardagslyx. Inspelad i Svenska Grammofonstudion av György Barocsai, men Matias Santos, Tim Vikman, Daniel Åslund och Magnus Nylander är alla lika delaktiga. Ljudbilden är frukten av ett nära samarbete.

Singeln påminner om New Order. 80-talsvibbarna är påtagliga. 

– Det är något som alla säger, men jag kan inte höra dessa influenser lika tydligt, skrattar Magnus. Men New Order är fantastiska. Hur som helst finns det en rytmik som är viktig för låten och oavsett om det handlar om en trummaskin eller att jag spelar fysiska trummor, är taktkänslan betydande för vårt skapande.

Han får medhåll av övriga medlemmar. En sak är dock säker. Musikjournalister tenderar att jämföra med band och artister som de kan relatera till själva, vilket är helt naturligt och inte det minsta uppseendeväckande. Och det är sällan som exempelvis manliga artister jämförs med kvinnliga och tvärtom.

Kan ni tycka att det är komplicerat när andra ska beskriva er musik?

– Var och en lyssnar ju på sitt sätt. Vi kan ju inte bestämma vad andra ska höra, säger Daniel. Bandets basist.

– Jag lyssnar mycket på The Embassy och de är inte unika på något sätt, och de är med största säkerhet influerade av 80-talets indiescen, säger Magnus. Det här kommer låta klyschigt, men allt som händer omkring oss påvekar. Vi hittade exempelvis en gammal trummaskin i studion och den ville vi använda. Mycket handlar således om slumpen.

”Vi hittade exempelvis en gammal trummaskin i studion och den ville vi använda”

Magnus vidareutvecklar att det finns en underliggande vilja att förena dansmusik med pop. Det är tråkigt när genrer står bredvid varandra utan att sammankopplas. Han är själv DJ och driver bl.a. klubben ÜBER. Det finns med andra ord ett brett kunnande i Futile och alla bidrar med sina egna erfarenheter. Och detta har blivit än viktigare efter uppbrottet från Futile Claps.

Futile4

 

Tim Vikman har i stort sett ersatt förre sångaren August Helander, men bandet vill inte prata om frontfigurer eller olika roller. De upplever sig själva som mer sammansvetsade än tidigare. Innan fanns en massa turbulens och för att få tillbaka glädjen var de tvungna att gå skilda vägar. Det funkade helt enkelt inte. Musikskapandet förlorade glädjen.

– Nu för tiden gör vi saker tillsammans på ett helt annat sätt, förklarar Tim. Vi gjorde inte låtarna som ett band tidigare och det är nog den största skillnaden. Vår förre sångare skrev dessutom texterna. Nu har skrivandet fått mer plats, vilket är en stor skillnad. Och ljudbilden har nog blivit aningen mörkare, men det är inget medvetet. Vi har inte suttit och diskuterat fram denna känsla.

”Vi gjorde inte låtarna som ett band tidigare och det är nog den största skillnaden”

– Vi går mycket på känsla och sedan arbetar vi om i studion. Men det är tidskrävande att jobba på vårt sätt, skrattar Magnus. Allt tar sjukt lång tid, men det är ingen idé att stressa fram saker. Vi vill inte släppa låtar som vi inte kan stå för.

Det blir en lång diskussion om oförmågan att hålla deadlines och att alla ska komma överens innan en låt stämplas som klar. En idé kan starta med en gitarrslinga eller textrad, därefter framväxer musiken organsikt. Får en känsla av en organism som göds av bandmedlemmarnas tankar, som slutligen upptar all vaken tid. En långsam process utan tydligt slut.

Det verkar finnas ett före och efter?

– Det stämmer. På något sätt var uppbrottet oundvikligt. Det är vi som drivit saker och ting framåt, det är vi som varit intresserade, förklarar Magnus.

– Kan bara hålla med, inflikar Daniel. Futile är en nystart, det går inte att förbise. Förut var det även så att text och musik tillkom på varsitt håll, men nu skapar vi dessa både element samtidigt.

Vad har ni för mål med Futile? Nu när allt ligger i era egna händer. 

– Tanken är att släppa ett debutalbum, skrattar Mathias. Det är så mycket som blir försenat. Alla ska komma överens, men årskiftet är målsättningen. Vi har mycket material inspelat och det ska komma en ny singel med musikvideo.

– Det känns som om vi kan sitta här om två åren igen och säga sammas sak, småler Magnus.

–  När det gäller musikaliska mål, anser nog vår producent att det blir lite spretigt emellanåt, singeln låter på ett sätt, medan nästa låt har en annan känsla. Men det blir som det blir. För mig är inte en röd tråd det viktigaste, säger Daniel. Sedan är det såklart roligt om så många som möjligt upptäcker vår musik. Men det kan vara påfrestande när man suttit på väldigt länge med en låt.

– Det är bättre om lyssnarna får hitta den röda tråden, för oss kommer det nog naturligt, säger Tim.

– Vi har ju inte målet att bara bli kända, vi vill ju att musiken ska stå i första rummet, tillägger Magnus. Musiken kommer alltid först.

Medlemmarna i Futile är säkra på sin sak och de är beredda att lägga mycket tid på att uppnå sina mål. Samtidigt uttrycker de en distans till skapandeprocessen. Många band och artister vill framhäva det unika med sin musik, men även om Göteborgsbandet står för sin låtar, är de överens om det omöjliga att vara nyskapande i en traditionell genre. Det gäller att använda influenserna och på så sätt sätta sin egen prägel. Och singeln ”I Don’/You Don’t” har lyckats med denna kombination.