Det är cirka ett år sedan jag såg La Luz senast. Då fick de hela publiken att delta i en spontan kollektivdans på Huset i Köpenhamn. Idag på Mejeriets lilla scen är de mer rutinerade och fokuserade.
Det ter sig inte uppenbart att La Luz gör musik man kan dansa till, men mot slutet av den generösa speltiden blir det svårt att stå still även för svenskarna. Det är något med basgångarna och det lösa kompet som gör La Luzs surfiga sound mer medryckande live än vad man kanske väntat. Själva rör de sig som skuggor över den onödigt höga scenen. De verkar inte särskilt imponerade av folket som trots regn och vardag strömmat till i ett annars dött Lund.
Halvvägs in i spelningen vill sångerskan Shana Cleveland flytta på gitarrförstärkaren för att det sviktande golvet får fjäderreverbet att skaka. Publiken bryr sig inte, de vill bara att de ska börja på nästa låt. Men det säger mycket om vilken attityd La Luz har. De har en klar bild av vilket sound de vill ha. Liksom alla surfband härstammar soundet från The Surfaris och Dick Dale, men La Luz spelar helt rent med en gitarr som nästan gömmer sig i ljudbilden. När Hymn tidigare i år intervjuade bandet om den senaste skivan Weirdo Shrine, berättade de om hur det var att bli producerade av Ty Segall. Han ville ha fuzz på alla låtarna, men att döma av resultatet höll bandet emot.
Lustigt nog är det sprakande ljudet av reverbtankar något som öronmärkte surfbanden på 60-talet. De brukade sparka till förstärkarna på scen för att få fram det, och när Danelectro släppte sin Spring King-pedal lade de till en ”kick pad”. Men nu är La Luz inte ett reaktionärt band, utan blandar sina influenser som de vill. Det är det som gör dem intressanta och gör att de lyckas charma publiken trots minimal variation i arrangemang, tempo och sound under en ovanligt lång konsert. Det dröjer säkert ett år innan de är tillbaka, säger de. Det är ett långsiktigt mindset som också skiljer dem från de flesta band idag, vilka sällan åstadkommer mer än ett album – om ens det.
