Siri Karlsson på Inkonst – musikalisk skönhet och kaotisk psykedelia hand i hand

20150612 Siri Karlsson spelar på Psykjunta, Alvesta
Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu
20150612 Siri Karlsson spelar på Psykjunta, Alvesta Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu

Det är alltid glädjande med artister som tar stora och logiska steg i sin utveckling, speciellt som de redan innan steget är bland Sveriges mest spännande. Siri Karlsson släppte 2011 det mäktiga albumet Gran Fuego, som var som ett soundtrack till de svenska storskogarna. Djupt rotad i folkmusiktradition togs inspiration från progg och svensk natur till att formulera något alldeles eget. Det tog fyra år för uppföljaren The Lost Colony att dyka upp. Men i stället för att upprepa sig har duon kastat av sig den folkmusikstämpel som man mot sin vilja burit på. Skivan är i stället full av starkt psykedeliska passager, gnisslande improvisationer och jazzig progg. The Lost Colony var värd all väntan – få om något svenskt album från i år förtjänar epitetet mästerverk mer än det.

Jag såg Siri Karlsson spela i Helsingborg 2012. De var bra redan då, men även live fanns folktraditionen tydligt närvarande. Duon satt ner och pratade länge mellan låtarna, berättade vad de handlade om och hur de uppkommit. Inget fel i det, men tempot blev lidande och spelningen framstod mer som ett tillfälle att spela sina låtar än en genomtänkt föreställning.

Kvällens konsert på Inkonst är en del av det spektakulära projektet Sisters Academy, som är inne på sista helgen. Jag blir varse detta när jag anländer, då jag får guldfärg smetat på ena kinden och ombeds ta av skorna innan jag angör konsertlokalen (ni känner kanske igen detta från recensionen av Void ov Voices – det var alltså en del av Sisters Academy och inte av just den spelningen). Där inne pågår en meditativ stund med golvet fullt av folk som ligger ner och lyssnar på en lugn röst. Jag gör gemensam sak och håller efter en stund på att somna.

Jag somnar inte, och snart står Siri Karlsson på scenen. Maria Arnqvist har någon slags krigsmålning (?) i ansiktet och Cecilia Österholm har en märklig hårkrans med halvmeterhöga, rakt uppstående grässtrån (troligen hundäxing) med fluffiga ax.

Under de första låtarna är de själva på scenen, sedan blir de förstärkta av tre musiker (bland annat deras producent Jari Haapalainen på trummor). Redan under duolåtarna förstår man emellertid att detta kommer bli något helt annat än Gran Fuego-spelningarna. Mellansnacken är reducerade till minimum och låtarna växer ihop och drar nytta av varandra. Maria spelar inte bara saxofon utan växlar med både piano och elektronik.

Det är inte mycket av det som spelas på scenen som går på rutin – allting känns genomtänkt och befogat. De skickliga kompmusikerna ser till att duon får fritt spelrum, något de utnyttjar till fullo. Ljudbilden är oerhört fascinerande när både saxofonen och nyckelharpan tar plats – lika vacker som kaotiskt psykedelisk. De vokala delarna framstår mer som ett extra instrument än som text som ska framföras (vilket understryks av att en låt med svensk titel som ”När mörkret faller” har text på engelska).

Spelningen bygger som väntat mestadels på materialet från The Lost Colony. Ljudbilden är därför ganska homogen, även om det ibland skakar om rejält som i mäktiga ”The Grand Bombastic” eller pianotrippiga ”House Of Cat”. Därför är det både effektfullt, och lite befriande, när ”Sierra Nevada” från Gran Fuego dyker upp till lyckligt handklappskomp. Det bryter av och väcker mig ur förtrollningen och förstärker även skönheten i ”Långt där ute” som avslutar ordinarie set innan bandet ropas in till det fullständigt ljuvliga extranumret ”Gryning över Nallo”.

Siri Karlsson gjorde allt rätt på Inkonst och det råder ingen tvekan att den utveckling de haft på skiva har följt med live. Har du chansen att se en spelning med dem – ta den.

Bild från årets Psykjunta. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto