EP-formatet är ett av de bästa sätten att lyssna på musik. Ljudbilden hinner aldrig bli enformig, artisten eller bandet, behöver inte pressa sig för att göra 10 bra låtar. Det är få som lyckas med en hel skiva, medan fyra låtar borde finnas i varje person med ett brinnande musikintresse.
Stockholmsbaserade Lucern Raze infriar min tes om EP-skivans förträfflighet. Fyra spår av förstklassig garagepop. Ingen utfyllnad, effektiva låtar, som får en att önska efter mer. Det är alltid ett bra betyg att vilja ha mer. Samtliga spår har den rätta energin, musiken undviker att bli manisk eller forcerande, vilket gör att lyssnarna stannar kvar.
Det finns dessutom en självklarhet i sångaren Luke Reillys framtoning. Han är som klippt och skuren för detta. Jag får en bild av garagepopens motsvarighet till Napoleon; i sin målsättning att få omvärlden att lyssna på trasig lo-fi-rock, har han ställt sig längst fram på barrikaderna. Och genom PNKSLM Recordings har Reilly skapat den perfekta plattformen och vid sin sida har han bl.a. Jocke Åhlund. Det är svårt att nå framgång på egen hand.
Denna EP ger skivbolaget fortsatta möjligheter att sprida garagerocken. Öppningsspåret ”Cheep Speed” kan beskrivas som en light-version av grunge, men har tillräckligt med attityd för att bli tagen på allvar. Detsamma gäller ekodränkta ”The Snarl”, där introt fångar samma känsla som en vilda västern-duell. Låten i sig har ett effektfullt driv som ger mersmak.
Varje låt har en grundstomme som påminner om pop, gitarrerna hålls tillbaka, vilket gör att skivan känns omedelbar. Det räcker att lyssna en gång för att nicka gillande. Startsträckan är lika med noll och målet är inställt på 2.50.
Om ett par veckor tar trion sikte på Europa i samband med att turnén startar på Liverpool Psych Fest. Det värsta scenariot vore om de aldrig kom tillbaka. Musiksverige behöver Luzern Race, de inspirerar och fungerar som en måttstock för andra band. De höjer standarden ett par snäpp.
[PNKSLM, 18 september]