Tiden går fort när en har roligt heter det ju och alldeles strax är årets sista sommarmånad till sin ända. Vi tröstar oss med att september ofta brukar innebära indiansommar och att det förhoppningsvis ännu dröjer innan vi behöver plocka fram höstjackorna. Hur som helst, augusti bjöd på skivsläpp som räcker hela hösten. Här är några plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
Briana Marela – All Around Us
ÄLVPOP Seattlefödda Briana Marela står för en av årets vackraste singlar – “Surrender”. Albumet All Around Us når nästan upp till samma nivå. Det rör sig om svävande elektroniska toner där Marelas älvliknande röst hela tiden står i centrum av det förtjusande ljudlandskap den omges av. Inte helt väsensskilt från kollegan Julia Holter. Mycket behaglig lyssning. 9/10
Gnaw Their Tongues – Abyss of Longing Throats
EXPERIMENTAL BLACK DRONE Ingen – absolut ingen – gör musik som Maurice de Jong. Hans Gnaw Their Tongues-plattor är alltid något utöver det vanliga och alltid omöjliga att förklara för en oinsatt. Antingen fattar man eller så gör man det inte. Abyss of Longing Throats är som en östeuropeisk skräckfilm som utspelar sig i en djup grotta. Helt obeskrivligt och alldeles fantastiskt – igen! 9/10
Cruising – Cruising EP
POSTPUNK Irländska Cruising gör postpunk med tydliga drag av indie och sjuttiotalspunk. Det är vasst och ofta bra, men låtarna når inte hela vägen fram. En lovande men långt ifrån pricksäker debut. 6/10
Motörhead – Bad Magic
HÅRDROCK Motörhead levererar så gott som alltid och 22 album in i karriären vet nästan varenda kotte hur det låter redan innan bandets ens meddelat att nytt material är på gång. Snart 70-årige Lemmy är svårt märkt av de senare årens sjukdom, men tar sig igenom Bad Magic klart godkänt trots att rösten låter väl ansträngd här och var på vad som mycket väl kan vara sista plattan. 6/10
Deradoorian – The Expanding Flower Planet
PSYKPOP Angel Deradoorian (mest känd från The Dirty Projectors och Avey Tare’s Slasher Flicks) gör sin första soloplatta och hämtar till stor del inspiration från samma håll som banden. Experimentellt och psykadelisk alltså, men med en popnerv som och melodier som räddar det hela från att bli FÖR flummigt. 7/10
Pentagram – Curious Volume
HÅRDROCK Bobby Lieblings historia är oerhört fascinerande. Trots att hans Pentagram bildades för 44 år och nästan lika många medlemmar sedan är det här bara åttonde plattan. Trots sina snart 62 år är Liebling på flera kvar på ett doomigt 70-tal. Trots att det är lätt att gilla Curious Volume vilar något sorgligt över den karriär som tog fart 30 år för sent. 7/10
Autobahn – Dissemble
POSTPUNK Autobahns debutalbum är en logisk fortsättning på dom tidigare släppta EP-skivorna Autobahn 1 och Autobahn 2. Det här är samma sorts punkiga och råa postpunk, bara lite mer skarpslipat. Musik i samma skola som Holograms, Eagulls, RA och Ice Age. 7/10
Mark Lanegan – Houston: Published demos 2002
ROCK En samling låtar som Mark Lanegan spelade in 2002 men aldrig gav ut då (istället spelade han in klassikern Bubblegum). Stilmässigt påminner det om det Lanegan gjort på sina senaste skivor: melankolisk rock med americana-rötter. Det är vackert, kargt, fullt av starka låtar. 8/10
Nile – What Should Not Be Unearthed
DEATH METAL Nile är rätt ensamma om sin pyramiddödsmetall och gör det alltid bra. På åttonde plattan är allt som det brukar förutom att George Kollias trummar överjävligare än någonsin. Efter 22 år börjar det dock kännas gjort, samtidigt som det är svårt att se åt vilket håll bandet skulle kunna utvecklas och ändå kännas äkta. 6/10
Ahab – The Boats of the ”Glen Carrig”
DOOM Det var på något sätt givet att Ahab förr eller senare skulle sätta tänderna i något av lika sjöfartsfrälste William Hope Hodgsons verk. Även om det inte når upp till förrförra The Divinity of Oceans så är det här riktigt bra och en upphämtning från förra plattan.8/10
Method Man – The Meth Lab
HIPHOP Det är nio år sedan Method Man släppte ett soloalbum och självklart har förväntningarna stigit med åren, men har väntan varit värt det? Ja, till viss del. The Meth Lab är ett bevis på att Method Man inte är ute ur leken. Albumet är producerat av Hans On, som även gästar skivan tillsammans med Redman, Masta Killa, Raekwon och Inspectah Deck med flera. Tyvärr har plattan för stora skillnader mellan toppar och dalar, ibland är det fantastiskt medan det ibland känns ganska tråkigt. 6/10
Dead Lord – Heads Held High
HÅRDROCK Svenska Dead Lord har i princip kastat ner Kiss och Thin Lizzy i en mixer och serverar en rockjuice som trots det långt förbigångna bäst före-datumet smakar bra. Det hade dock inte skadat med något som gjort det hela mer eget och unikt. Men ändå: en bra platta från ett bra band. 7/10
Yo La Tengo – Stuff Like That There
INDIE Ett band som inte riktigt kan låta som något annat än Yo La Tengo ger sig på The Cure-hiten “Friday, I’m In Love” och ger en folkrockig cover utöver det vanliga. Definitivt inget album som gör dem större eller mer världsvana än vad de redan är, men absolut ett vars låtar kan komma att inkluderas på Spotifys egna spellistor. 6/10
Myrkur – M
BLACK METAL Amalie Bruun gör en unik black metal med folkinslag. Debutfullängdaren är fylld av känslor, från skogsromantik till iskall död. Den genomgående grunden är norsk svartmetall, vilket förstärks av Kristoffer Ryggs produktion och gästmusikerna från Mayhem och Nidingr. Covern på ”Byssan lull” är årets mest oväntade och vackra, även om fraseringen inte är perfekt. 8/10
