Jessica Pratt spelade i Köpenhamn redan i våras, för ett utsålt Stengade. För mig och andra som missade denna chans att se en av USA:s bästa singer-songwriters, var söndagens konsert på Jazzhouse ett tacksamt erbjudande.
Pratts nya album On Your Own Love Again släpptes i januari på Drag City, till i stort sett eniga hyllningar. Det kom cirka 8 år efter att debuten spelades in. Då var hon 20 år gammal och hade flyttat till Bay Area. Utan planer på att någon skulle släppa hennes musik så spelade hon sällan och talade inte om sin musik. Det dröjde tills killen hon delade lägenhet med berättade för sin bror om låtarna, som älskade dem. Brodern, som heter Tim Presley och gör musik under namnet White Fence erbjöd Pratt att personligen ge ut dem på vinyl och det hände äntligen 2012. Skivan kom som en överraskning för många eftersom Pratt aldrig hade haft någon musikkarriär och den lät som om det hade kunnat vara en återupptäckt skatt från 70-talet.
Idag är Pratt en självsäker livemusiker med sådan närvaro att hon knappt behöver prata till den sittande publiken på Jazzhouse. Det är knäpptyst när hon slår an de första ekande nylonsträngarna på sin gitarr och hennes ackompanjatör drar några dämpade ackord. Setet består mestadels av låtar från On Your Own Love Again, bland annat fina ”Greycedes” som ni kan se ovan.
Vi får också höra ”Night Faces” från debuten och de avslutar med en ny låt till vilken de byter till elgitarr och keyboard – på låtlistan jag tog står det ”Flying Leeward” – och den antyder att nästa album kanske bjuder på något nytt musikaliskt. Men rösten kommer alltid vara i centrum. Publiken sitter som förtrollad av denna röst, som är unik på ett sätt som är mycket ovanligt idag. Tankarna letar sig tillbaka till Joanna Newsom och gamla folksångerskor som Karen Dalton. När vi går hem genom den ljumma och fuktiga sensommarnatten slår tanken oss hur mycket vi kommer lyssna på Jessica Pratt under hösten som nu tar vid.
