Way Out West är på tårna från dag ett

Way Out West imponerar med bredd och förstklassiga bokningar. Göteborgsfestivalen är som ett stort bokningshav, där det mer eller mindre krävs dykcertifikat för att hitta rätt. Det finns egentligen endast två sätt att tackla utmaningen; ena alternativet är att bara flyta runt, medan andra alternativet är att förbereda sig. Jag tillhör sistnämnda grupp.

Årets upplaga har sålt lika bra som leksaker vid jul, vilket gör att vissa spelningar i Linnétältet är omöjliga att uppleva på bästa sätt. Klamrade mig fast vid en tältpinne för att få en skymt av norska Susanne Sundfør, men det blev ohållbart eftersom landsmannen Kygo överröstade med sin sportiga arenahouse. Vindarna borda ha kommit till undsättning, men det fanns inte plats för något annat än gassande solsken – vädret kunde således inte ha varit bättre. Och i detta läge passade Kygos version av Marvin Gayes ”Sexual Healing” alldeles utmärkt. Vände på kepsen för att acklimatisera mig.

Sundfør och Kygos norska musikduell startade vid åttatiden, min dag började givetvis långt tidigare, men platsen var densamma. 14:30 stod brittiska Savages för en av festivalens starkaste öppningar någonsin. Linnéscenen blev en skådeplats för kvartettens råa, raka och intensiva postpunk. En genre som hade sin storhetstid i skarven mellan 70- och 80-tal, men som återkommande producerar intressanta band.

Sångerskan Jehnny Beth gör sin bästa imitation av Max Schrecks Nosferatu. Klädd i svart, med bakåtkammat hår och en blick som fryser människor till is, får hon alla att dansa till låtar som ”She Will” och ”Husbands”. Beth påpekar att tidpunkten kunde ha varit bättre, men att inleda Way Out West första dag med denna golvning gör bara gott. Avslutande ”Fuckers” ger rätt injektion för att fortsätta dagens botaniserande.

På svaga ben vandrar jag över till andra sidan av festivalområdet för att se Kindness aka Adam Bainbridge på Azalea. Sångarens dansanta discofunk skiner ikapp med solen och det blir en avslappnad spelning där alla på scen får sin del av rampljuset. Versionen av The Replacements ”Swingin’ Party” har nog aldrig låtit mer loj, men det fungerar.

Efter denna spelning passar jag på att spela lite skivor på ett närliggande hipstercafé. Det är alltid skönt att lämna vimlet för en kort stund. Ett av de största problemen med festivaler är att intrycken hopar sig på varandra, fötterna hänger inte med och i slutet av dagen saknar kroppen de rätta festivalkrafterna. Trötthet ock musik är inte den bästa kombinationen.

Tillbaka på området ser jag ett band framföra någon form av disco på Flamingo-scenen. Kan inte komma på bandets namn, men när sista låten presenteras faller alla bitar på plats. Belle And Sebastians ”Get Me Away From Here, I’m Dying” slungar mig tillbaka till 90-talet. Under en tid hade jag som nattrutin att spela Tigermilk på repeat. Denna anekdot förklarar mina trötta ben. Detta är inte min första festival.

Foxygen 2015-08-13  Foto: Samuel Isaksson

Foxygen 2015-08-13 Foto: Samuel Isaksson

Näst på listan hittas Los Angeles-duon Foxygen, som på scen är ett fullskaligt band. Detta blir en spelning som förvandlas till ett rockhumoristiskt haveri; sångaren Sam France – som stilmässigt påminner om en mix mellan Bowie-erorna ”Young Americans” och ”Low” – ger publiken en stund av ordnat kaos. Är det bra? Emellanåt underhållande, men musiken blir mest en pastisch på Stooges, Stones osv. Under en spelning för många år sedan bröt France benet i öppningslåten och en snabb titt på Samuel Isakssons högklassiga foto säger det mesta (missa inte Rockfotos bilder).

Efter denna spelning blir det mer män med gitarr. The War On Drugs gör en luftig och kompakt spelning. Det är som att musiken kapslas in i ett eget tomrum, som sedan exploderar vid refrängerna. Låtar som ”Red Eyes”, ”Under The Pressure” och ”Baby Missiles” är som skenande tåg.

Becks spelning stannar upp denna känsla, men det betyder inte att konserten saknar kvalitéer. Los Angeles-sonen river av Devils Haircut och ”Loser” redan i början, vilket är lika bra. Den absoluta höjdpunkten blir en magisk version av ”Wave” från senaste skivan Morning Phase. Avskalad musik för jordens sista dagar.

FKA Twigs på Way Out West, Göteborg, 150813. Foto: Pao Duell.

FKA Twigs på Way Out West, Göteborg, 150813. Foto: Pao Duell.

Avlutar festivalområdet med fantastiska FKA twigs, som gör ett dansant och teatraliskt framträdande, vilket passar sångerskans skelettliknande och experimentella R&B. Omöjligt att beskriva, måste upplevas.

En av årets nyheter är att Stay Out West flyttat delar av sina bokningar till Bananpiren. Att ta sig dit blev en kamp mot trängselskräcken (pratar inte om göteborgarnas motvilja att betala skatt, utan brist på spårvagnsutrymme). Det gick visserligen bussar, men att vara rörelsehindrad borde ha inneburit hemresa. Både ditresan och området är långtifrån anpassat och polisen muttrade emellanåt. Musiken gladde desto mer.

Australiensiska Courtney Barnett var lika bra som hennes musik skvallrar om. Bandet skruvade upp volymen, fick industriväggarna att vibrera, medan cementgolvet belastades med besökare som längtade efter att bli överkörda av klassisk grungerock. Bra på alla sätt. Ljudet var dock sjukligt dåligt bortom scenen, men det fanns ingen anledning att vistas längre bort än tre meter från scenkanten.

Avslutar kvällen med Vince Staples arga gangsta rap. Låtar som ”Street Punk” och ”Surf” gav mig energi att ta mig hemåt.