Ghost – Meliora

Ett nästan övertydligt kusligt intro inleder Ghosts tredje fullängdare. Med sin nya (eller ja, egentligen inte) frontman, Papa Emeritus III, tar sextetten avstamp i sin helt egna fåra av metal. Sällan har svensk rock varit så rolig, för Ghost är inte som alla andra gitarrbaserade killband. Ghost är ett helt koncept, med en tvärtompåve, namnlösa gastar med masker och en rökfylld mystik kring sig.

Om 2013 års Infestissumam tog en tydlig riktning mot pop jämfört med debuten Opus Eponymous så är Meliora någonstans mitt emellan. Singeln ”Cirice” är ett av de mest solklara spåren med en läskigt catchy refräng, korta ”Spöksonat” består av vackra och stämningsfulla stränginstrument som sedan går över i popballaden ”He Is”, medan ”From the Pinnacle to the Pit” är full av bluesiga grungeriff, och kanske även plattans tyngsta låt (tillsammans med ”Mummy Dust”).

Ljudbilden står bland annat Teddybears Klas Åhlund för, ett för många säkert otippat val.

– Vi hade intrycket av att han hade något osagt inom rockgenren, med tanke på hans förflutna. När vi lärde känna honom insåg vi hur värdefullt det var att inte bara hänga på en producent som är i ropet, säger antipåven Papa i tidningen Gaffa.

Det är inte alla sångare som med klar och övertygande stämma kan deklarera ”Ever since you were born you’ve been dying”, och få en lyssnare med en ändå rejält positiv inställning till livet att tänka: ”Tja, men precis så är det ju”. Ghost är extraordinära musiker och därför köper vi text, budskap och estetik med hull och hår – just för det tydliga konceptet.

När sista låten ”Deus In Absentia” (”I avsaknad av Gud”, fritt översatt från latin) sorgsamt klingar ut och övergår i orgel och kyrkokör vet vi att mässan är över, men att Papa och hans gastar fortsätter sin pilgrimsvandring över världen.

[Universal, 21/8]

8