Fröet till singer-songwritern Eleni Madells tionde soloplatta såddes när hon besökte Country Music Hall of Fame med sina barn. Efter besöket var det enda barnen ville höra legedariska Roger Miller – och hans platta cirkulerade i bilens cd-spelare ett år framöver. Millers avskalade sound där rösten fick stå i centrum inspirerade Madells. Det inspirerade henne så mycket att hon tillsammans med producenten Sheldon Gomberg destillerade sitt eget hantverk till det enklaste och renaste möjliga. Dark Lights Up spelades sedan in på ett par dagar, live i Silver Lake Studio med bara akustiska instrument.
Slutprodukten av detta spartanska hopkok är både charmigt och lättlyssnat. Soundet är mycket riktigt avklätt och landar i en smakfull ljudbild. Madells sjunger självklart och utan större utsvävningar – det behövs inte. Med små vibraton och sparsamma wailingar håller hon mig i sitt grepp. Madells rör sig vant mellan jazziga standards, amerikansk folk och countrydoftande passager. Mjukt som en maskrosboll släpper sina frön för vinden flyter spår efter spår genom högtalarna. Känslan – myllrande storstadsliv i svartvitt och lukten av rökiga jazzklubbar.
”Im Old Fashioned” öppnar snyggt och ror långsamt igång med spännande vändningar som motbevisar Frank Zappas gamla uttalande; ”Jazz ain’t deed, it just smells funny”. Låten blir avlöst av ”What Love Can Do” som är en mysig liten kärlekshyllning till världens mest omskrivna känsla. Kärleken går föresten som ett mer eller mindre subtilt tema genom hela skivan. Kärleken till det som är gammaldags, kärleken till någon annan, kärlek som fejdat ut i det förgångna och kärleken till kärleken. Och diktens mytomspunna stöttesten behandlar Mandell utan att falla in i redan allt för utnötta spår. För Madell är minst lika mycket poet som hon är musiker. Hon kryddar sina dikter med originella bilder som ”she was butter blond”, vilket hon senare förklarat är färgen som en rostad, smörad macka har. Samtidigt kan hon konsten att låta enkelheten rocka i texter som snarare är smart konstruerade än överkonsumerad synonymfest.
Tyvärr blir Dark Lights Up stundtals rätt trist. Hur välsvarvat det än är saknar jag något som sticker ut, en krok att hänga upp allt lull-lull på. Visst lyfter det i spår som ”If You wana Get Kissed” där tempot dragits upp ett par varv. Även den fina duetten ”Baby Don’t Call” har potential att smånynnas på när sista spåret varvat ut. Men resten av den här plattan riskerar att passera oförtjänt obemärkt, som den där stackars trubaduren på lokalpubben som alla är för fulla för att bry sig om. För lyssnar man en gång till och är på rätt humör finns här mycket njutning och hämta.
[Yep Roc Records, 24 juli]