När hjärtat har stannat kan hon inte längre vara obekväm

Amy Winehouse

Jag såg dokumentären om Amy Winehouse igår. Idag känner jag mig som om jag vore bakfull. Har ont i själen. Att se filmen var nämligen ungefär lika upplyftande som det är att vakna upp efter ett tequilarace som varat hela natten.

Det som gjorde mest ont att se var inte hur blint förälskad Amy var i douchebagen Blake Fielder-Civil eller hur osympatiskt Mitch Winehouse tacklade dotterns kändisskap. Inte heller var det värsta att se hur Amy förstörde både kropp, själ och sin enorma talang genom diverse missbruk.

Nej, det som kändes allra svårast var att bli påmind om hur en hel värld tyckte sig ha rätten att inte bara förfölja Amy Winehouse rent fysiskt genom paparazzifotografer och skvallertidningsjournalistik, utan att man också tyckte att det var mer än okej att håna, hata och skoja på bekostnad av Amys liv, hennes utseende, hennes mående.

Filmen innehåller ett antal klipp där komikergubbar gör narr av både hennes fysik och psyke på diverse sätt och en sekvens där den amerikanska musikeliten, med Dave Grohl i spetsen, asgarvar åt att prisutdelaren på en gala kallar den frånvarande Amy för något i stil med ”fyllo”.

De här minuterna är oerhört plågsamma att se. Jag har nämligen svårt att tolka det som något annat än som uttryck för kvinnohat.

För visst har Pete Doherty fått en och annan gliring genom åren, men samtidigt har han hela tiden varit en antihjälte, en stilikon för en hel generation. Kurt Cobain är ett annat exempel som blir extra tydligt med aktuella Kurt Cobain: Montage of Heck i bakhuvudet.

Dekadens och ”sex, drugs and rock’n’roll” glorifieras tydligen bara när det gäller män.

Och det värsta av allt är att när omvärlden lyckats få Amy Winehouse precis dit de ville ha henne, längst ut på ruinens kant, och tillräckligt obekväm för att vara tillgänglig och tacksam för snaskiga rubriker, tittarsiffror och lösnummersförsäljning – då tar karusellen fart igen. Dubbelmoraliskt nog, även med den här filmen.

Bara med den skillnad att epiteten snabbt byts ut. Hånad blir hyllad. Horan har förvandlats till madonnan.

För när hjärtat har stannat kan hon inte längre vara obekväm.

Eller?