Tame Impala – Currents

Du tror att du känner personen, men hen har förändrats sedan sist. Denna upptäckt kan vara jobbig, väcka nyfikenhet eller bara vara positiv. Att människor förändras är emellertid det mest naturliga som finns. Nya erfarenheter ger nya tolkningsmöjligheter. Det visar sig dock att flera av de mest typiska dragen finns kvar, men det tar ett par dagar att upptäcka dem. Det är helt enkelt samma person i en modifierad version.

Tame Impalas frontman, sångare och låtskrivare Kevin Parker följer ovanstående personlighetsförändring. Perth-bandet inledde karriären som ett psykedeliskt gitarrband, inspirerade en hel scen, vilket resulterade i att Australien fick flest psychband per capita i hela världen. Nu är de tillbaka med sin tredje fullängdare Currents, men gitarrerna har utfasats stegvis. På denna skiva finns de endast i marginalerna, förvrängda till oigenkännlighet, medan syntharna fått allt mer utrymme. Ljudbilden har på så sätt blivit mjukare, produktionen är friare, inte lika taktfast som tidigare. Det finns exempelvis inga låtar som gitarrdrivna ”Eliphant”.

Parker har för vana att framträda barfota och det är först nu som hans låtar matchar de bara fötterna – singeln ”’Cause I’m A Man” ger associationer till planscher med solnedgångar som sänker sig i havet. En palm ger skugga. Musiken fångar ett transliknande tillstånd, som vägrar att släppa taget – det är helt enkelt omöjligt att sluta lyssna. ”Yes, I’m Changing” och ”Eventually” har samma dragningskraft. Det finns även utrymme för svala discobrisar och det är framför allt medryckande ”The Less I Know The Better” som sätter kroppen i rörelse. En av årets bästa låtar.

Varje spår präglas av Parkers ljusa och inbjudande stämma, och detta ger en R&B-liknande framtoning. Sången tillåts även att ta mer plats än tidigare och det gör att texterna får ett annat djup. De sätts i fokus.

Det har gått fem år sedan debutalbumet Innerspeaker och det är mycket som har hänt sedan dess. Efter att ha tillbringat ett par veckor med dessa tretton spår, blir det dock tydligt att denna skiva, delar melodier och andra grundelement med de båda föregångarna. Sången är fortfarande falsett-liknande, men ges som sagt en mer framskjuten roll. Oavsett kopplingar till gruppens tidigare inspelningar, kan jag konstatera att utvecklingen gjort bandet gott. Detta är deras bästa skiva hittills. Gitarrerna saknas inte.

(Interscope Records, 17 juli)

8