Till en början skulle Mutoid Man endast vara ett tidsfördriv, en kreativ ventil mellan Ben Kollers och Stephen Brodskys ordinarie värv med Converge och All Pigs Must Die respektive Cave In. Men efter EP:n Helium Head som kom för ett par år sedan blev Mutoid Man viktigare för dem än vad som var tänkt. Den Kurt Ballou-producerade fullängdsdebuten som kommer nu är en resa genom rockhistoriens alla hårdare genrer och berättigar absolut sin existens bredvid Kollers och Brodskys huvudsysslor.
Bleeder klockar in på knappa halvtimmen och liknas vid Reign In Blood i pressbladet. Det är väl att ta i tycker jag, men känner igen frenesin och intensiteten från Slayers stilbildande klassiker. Bleeder är i många avseenden en förbannad stänkare till platta. Det finns inte många andningshål och över tio spår överraskas jag konstant. Trion blandar alla genrer och subgenrer i skivbacken och dunkar okänsligt ner det i en osande häxbrygd. Jag ser det framför mig: Stephen Brodsky, Ben Koller och Nick Cageao stående i en ring runt kitteln och hoppas att det ska bli lyssningsbart.
Lyssningsbart blir det. Ibland till och med riktigt njutbart som i ”Bridgeburner” där Brodsky låter som om en ung James Hetfield och Mars Voltas Cedric Bixler-Zavalas fått ett kärleksbarn. I ”Beast” lyser Ben Kollers åtaganden i Converge igenom och i ”Dead Dreams” låter det som om Mastodon kidnappat trion. Det är ett hopkok det här. Skulle jag nämna alla bandreferenser som hörs på Bleeder så skulle hela texten bli fetmarkerad.
Det är lätt att det hela blir studentikost och tokroligt när kreativiteten och den ohämmade spelglädjen/rockglädjen får fritt spelrum men jag tycker Mutoid Man klarar balansgången fint. Att det blir en spexig blinkning för mycket ibland är inget jag har problem med.
(Sargent House, 29 juni)
