Lady Lamb – After

lltb

Som artonåring skrev Lady Lamb (tidigare Lady Lamb The Beekeeper), eller Aly Spaltro, stora delar av lyriken, musiken och spelade in grunderna till många av låtarna på 2013 års debutalbum Ripely Pine. Ripely Pine är allt annat än en stereotypisk debut från en nyligen examinerad collegestudent, den är full av känsla och risker som alla går hem och som resulterade i emojis med hjärtögon från många amerikanska medier och Pitchfork-dyrkande hipsters. Men i Sverige ekar det i stort sett tomt bland Spaltros fanskara (även om vi på HYMN/Rockfoto i samband med debuten gjorde den första svenska intervjun med henne), men After kommer troligtvis ge en sorts The Libertines-effekt och sätta Lady Lamb på kartan på allvar.

Torres, Sharon van Etten, Beirut, The Decemberists och Conor Oberst är bara några som har hyllat eller delat scen med 25-åriga Spaltro. Med en blandning av folk, Kalifornienindie och poesi snarare än lyrik slår Spaltro hål på många av förväntningarna som ligger i att åldras över 18-strecket – och hur det är att vara desperat kärlekssjuk.

På ”Vena Cava” smygtittar Spaltro på sin sovande partner och föreställer sig hur det är att se ett förhållande dö framför sina ögon i formen av separerade bröstkorgar samtidigt som livet bara packar väskorna och springer iväg; ”I can feel how the seams of your ribs will separate from the seams of my ribs, I know already how much TV will fail to comfort me in your absence.”

Om Ripely Pine var ett smakprov av en parfym som en får medskickad i en tidning är After den stora flaskan som står i hyllorna bland skönhetsprodukterna. En liten flaska som är packad med mycket kraft och mycket energi som det bara inte går att motstå.

Förmågan att både leka med djupa texter som hade kunnat mätas med en prisbelönt diktsamling, till att dra in vardagliga ting som ingen hade kunnat tänka sig kunde sättas in i samma kontext görs med fingertoppskänsla och absolut felfritt. Med en röst som uttrycker ilska, kärlek och revolt i kombination med NME-hajpade gitarrer skulle After vara allt från ett soundtrack till en jamsession i tonårsrummet i Portsmouth till sol i nacken på en brygga vid västkusten, ett tema hon drar upp på ”Dear Arkansas Daughter”; ”Take a swim in the dirty water”.

After är som starkast när Spaltro leker och låter instrumenten leva sina egna liv, precis som hon gör på varje spår oavsett om det är i en lugnare eller mer intensiv frekvens. På både ”Violet Clementine” och ”Penny Licks” blir det nästan som en Arcade Fire anno 2004-explosion – bara snäppet kaxigare, och lite coolare.

(BB**Island, 19 juni)

9