Skimret vill upphäva gränsen mellan oss och dem

Nu på fredag gästar Göteborgsartisten Skimret Klubb Hymn på klassiska Jazzhuset i Göteborg. Vår skribent Kalle Larsson och Rockfotos Helena Berg träffade den singelaktuella artisten för att prata om uppväxt, samhällstendenser och influenser.

– Pappa körde bilen mot gränsen, mamma och min storebror satt i baksätet.

Aleksandar Buntic pratar med stora bokstäver, engagerat.

– Plötsligt blev de stoppade av en man med pistol. Han ville sno bilen. Men sen kollade han in i baksätet, och såg mamma och brorsan. Mamma var gravid med mig, och brorsan var bara fyra år gammal. Så då lät han oss passera.

Jag har precis berättat hur mycket jag tycker om Aleksandars senaste släpp, ”Dra Gränsen”, och påpekat att låten, förutom att vara en allmänt ljuvlig indiedänga, även känns som ett inlägg i den sociopolitiska debatten. Electropop med ett samvete.

Det är då Skimret berättar att han är flykting. Att familjen tvingades lämna Bosnien, på nittiotalet när Balkan brann. Han berättar om att hamna i Smålandsskogarna, och börja om på nytt, inackorderad tillsammans med familjen på ”något slags psykhem i Värnamo”. Efter Värnamo väntade en sejour i exotiska Burseryd (”det var idylliskt, alla barn brukade springa runt och leka ´På Rymmen´”), innan familjen slutligen slog ner sina bopålar i Smålandsstenar.

– Men farfar bor kvar nära Sarajevo. Han har kvar skotthålen i väggarna.

Så kanske är det ingen slump att Aleksandar på ”Dra Gränsen” delvis bryter ny mark i Skimmerland. När han släppte sin EP 2013 var musiken luftigare, texterna svulstigare och låtarna döpta efter flickor. Nu skriver vi 2015, och Skimret berättar på sin sjungande småländska om sina lärarstudier, om viljan att förändra, om aktivismen som växer i honom.

 

– Att ha en bakgrund som flykting har påverkat mig jättemycket. Jag fick en andra chans. Och på den tiden var det lättare att få den chansen. Det är det ”Dra Gränsen” handlar om, att vi stänger ute folk.

Markerar släppet av ”Dra Gränsen” en slags nystart för dig som artist?

– Absolut. Jag har lärt mig väldigt mycket sedan sist, både om hur man kan sjunga och om hur man kan producera. Det skapar ett annat sound.

– Jag känner mig förändrad, både musikaliskt och som person. Lite mer gubbig.

Gubbig?

– Ja, jag orkar inte festa lika mycket som förr. Jag känner mig inte så social. Och jag har blivit allvarligare. ”Dra Gränsen” är helt klart politisk, SD:s framgångar har påverkat både mig och mina vänner och bekanta. Jag är frustrerad över orättvisorna och att människor delas upp i grupper.

”Jag är frustrerad över orättvisorna och att människor delas upp i grupper”

Men, tillägger Aleksandar snabbt, ”Dra Gränsen” kan samtidigt tolkas som en tragisk kärlekslåt. Om muren mellan två älskande, som inte går att riva ner. Och även om Skimret må ha blivit politisk på gamla dagar så är det fortfarande på dansgolvet, snarare än på barrikaden, vi hittar honom. Inte sällan tillsammans med sin bror. Bojan Buntic är fyra år äldre än Aleksandar och har kallats ”en av Göteborgs mest innovativa festfixare”. Bröderna håller klubbar, spelar och producerar musik i otaliga projekt – både ensamma och tillsammans – och är dessutom upphovsmän till musikbloggen GEHITMUSIKEN.

– Allting började med att jag hade en skämtblogg som hette Professor Frutz. Jag skrev bara massa nonsens. Men brorsan, som var deprimerad just då och behövde någonting att göra, blev inspirerad och startade en egen blogg, som handlade om musik. Det blev GEHITMUSIKEN. Jag la ganska snabbt ner Professor Frutz och hakade på Bojans blogg istället. Jag hade ändå inga följare.

Solen värmer våra försommarkroppar där vi sitter på uteserveringen, men vinden från havet är sval. Aleksandar Buntic pratar och pratar, utförligt och energiskt, om band han inte kommer ihåg namnen på, (”men de är jättebra, de spelar på typ gamla dammiga synthar!”), om sin lärarutbildning och att bli en bra förebild för ungdomar. Dessutom är han oväntat ärlig. Som när jag frågar om hans artistnamn.

– Jag har blivit väldigt inspirerad av… vad heter han nu igen? Nordpolen. ”Skimret” var en av de första låtarna jag hörde med honom. Det lät som min typ av musik, det hade en fin klang liksom, så jag snodde namnet. Jag hoppas inte han blir sur nu…

”Det lät som min typ av musik, det hade en fin klang liksom, så jag snodde namnet”

Och trots att både Aleksandar och – framför allt – storebror Bojan är centrala figurer i Göteborgs klubbliv (åtminstone det som utgår från lokaler som Jazzhuset och Pustervik), målar Aleksandar villigt upp en ganska dyster bild av stämningen på Götets dansbanor.

– När jag kom till Göteborg var det spännande tyckte jag, Göteborgspop liksom. Hela den grejen. Mycket shoegaze. Men det känns inte som vi kommer någonstans längre.

Aleksandar är tydlig med vad han saknar på de göteborgska klubbarna:

– Stockholm sköter ju all elektronisk musik. Till och med Umeå slår oss nu! Göteborg är extremt upprepande. Allting går runt, runt. Det är samma gamla indierock. Vi har Makthaverskan, The Sun Days… Jag gillar dem, men det är ju inget nytt.

Vad måste till för att bryta mönstret?

– Det behövs större bredd, fler ställen som väljer sin musik mer aktivt, som väljer att plocka fram mindre hiphop-artister och elektroniskt.

Jag frågar om han någonsin har funderat på att flytta till Stockholm. Till den mer tillåtande electroscenen han beskriver. Aleksandar skrattar. ”Jag gillar inte Stockholm”, säger han. ”Det är ju fint och så. Men varje gång jag är där vill jag tillbaka”.

Sen tystnar han, funderar ett varv.

– Men det är klart, de har en väldigt bra klubbscen…

Stockholms klubbscen i all ära, Skimrets nästa gig blir i hemstaden. Den tredje juli står Aleksandar Buntic nämligen på scen när Klubb HYMN håller sommarlovshov på Jazzhuset.

Får vi höra något nytt material?

Aleksandar skrattar.

– Jag hoppas det! Jag har lite work in progress…

Och vad tycker du att vi ska lyssna på fram tills dess, förutom Skimret?

– Lukas Lind, Caribou och MNEK. Lukas Lind är grym, han låter lite som Jonathan Johansson. Det gillar jag.