Tre saker får mig att tänka på Björk. 1. Adam Tenstas senaste album är liksom Björks senaste en separationsskiva. 2. Det första spåret på The Empty, ”Interlude”, påminner om Debuts ”The Anchor Song”. 3. Båda gillar att experimentera med uttryck.
För åtta år sedan kom debuten, It’s a Tensta Thing, som gav Adam Tensta en unik plats på den svenska hiphop-scenen. En kombination av hetsig electronica och smattrande rap på engelska som även kunde höras i uppföljaren Scared of the Dark fyra år senare.
Ytterligare fyra år senare kommer nu The Empty. Ett album som inleds så vackert med stråkar och blåsinstrument att tiden faktiskt stannar i 58 sekunder. Öppningsspåret ”Overture” glider in i ”Let me”, gästad av Sibille Attar, som låter som ett brustet hjärta i otakt. ”Would you rather be fucked be love, than to never have loved at all?”.
Temat för albumet är ett uppbrott från en kärleksrelation. Soundet är mörkt, texterna en intravenös dos känslomässig svärta, rappen är lika smattrande som tidigare, men beatsen långsamma, dröjande. I ”Stockholm Paris” där Joe Lefty och Michel Dida får visa upp sig, bryts tillfälligt den introverta linjen av, och skapar nästan en känsla av pausmusik från det övriga tungt avskalade.
Albumet är som ett musikaliskt överlevnadskit när tvåsamhet bytts ut till ensamhet. Adam Tensta knyter ihop allt både soundmässigt och tematiskt. Den röda tråden är den pulserande produktionen, som han själv står för denna gång, som driver albumet framåt. Stråkarna som inleder, får också avsluta.
The Empty visar att Adam Tensta fortfarande är unik. Ingenting annat låter som detta album just nu. ”That is that. How sad is that”, undrar han. Jag svarar med att trycka på repeat.
(RMH Sound, 24 maj)
