Familjär stämning på lördagens Psykjunta

Dungen

Det är inte på alla festivaler som du kan gå och se ett band du inte känner till men ändå vara rätt så säker på att du tycker om det. Musikaliska upplevelser är som bekant personliga och oftast ska många musiksmaker tillfredsställas under en festivalhelg. Men på Psykjunta är så inte fallet, det var åtminstone inställningen jag har när jag går in på området under lördagseftermiddagen. Jag har fullt förtroende för att Juntans bandbokare har fixat schyssta grejer.

Först ut för undertecknad är Amason. Gruppens musik andas både åttiotal och 60-tals schlager och en stor portion lekfullhet. Inom loppet av ett par minuter gör de covers av både ”I Want To Know What Love Is” och intromusiken till Twin Peaks, till publikens stora jubel. Avslutande ”Went To War” är elektrisk och avslutas med en jojkduel mellan Gustav Ejstes och Amanda Holingby-Mattson.

Amason

Elektricitet blir ett återkommande inslag under dagen. För Tussilago som följer upp Amason på den lite mindre av de två scenerna innebär det ett break mitt i konserten. Strömmen går och tiden får fyllas upp med vokala covers av ”Hey Jude” och ”Shoreline”. Efter några minuter är elen tillbaka och bandet kan fortsätta fylla området med sina gitarrslingor. Bäst är bandet de när de låter melodierna tala, och slutet av konserten när Reine Fiske och redan nämna Gustav Ejstes från Dungen gästar blir till ett magnifikt jam.

Psykjunta är en liten festival, och den gör inga ansatser till att vara något annat. Barn springer omkring och leker mellan scenerna och området är så pass litet att man träffar på folk hela tiden vilket skapar en familjär stämning.

När Hey Elbow går på lilla scenen vid åtta har regnet börjat falla och det blir trångt under plasttaket på den lilla scenen. Tyvärr lider bandet av scenens dåliga ljud och det är inte förrän i de sista låtarna deras rytmdrivna shoegaze kommer till sin rätt.

Hey Elbow

Direkt efter Malmötrion är det dags för Truls Mörck på den stora dansbanan. Truls som tidigare spelat med Den stora vilan och Graveyard står nu på egna ben med gitarrdriven psykedelisk rock. När det är som bäst kommer jag att tänka på Bob Dylan och the Band i mitten av 70-talet, ibland blir det dock lite väl mycket gitarrmangel.

Vid elvasnåret är det Dungens tur att frigöra festivalbesökarna. Med sig har de världens äldsta animerade långfilm The Adventures of Prince Achmed och ett egenskrivet soundtrack. Dungen, som efter att ha spelat på alla tre upplagor av festivalen blivit något av ett husband, är populära bland besökarna även om det instrumentala soundtracket kanske inte är exakt vad publiken önskar. Störst jubel blir det efter filmvisningen när bandet gör ”Du är för fin för mig” i en mäktig version.

Dungen

Dungens spelning får avsluta festivaldagen för mig och på ett fint sätt knyta ihop Psykjuntasäcken för det här året. Nöjd vandrar jag ut i den regniga småländska natten med fortsatt förtroende för festivalens bandbokare.