De Lux – Generation

a3831572561_10

När jag lyssnar igenom det här sitter jag på nattskiftet på mitt brödjobb. Klockan är tio i fyra på morgonen och den andra energidrycken har börjat ebba ut. Kort sagt så är jag ganska trött, men så sätter jag på De Lux och börjar lyssna på skivan Generation.

Öppningsspåret ”LA Threshold” fångar mig direkt, smetar ett stor leende på mina läppar och jag gungar med i stolen. Jag glömmer bort att jag är på jobbet och får istället ett oförklarligt pirr i min mage. Kan det här vara mitt nya favoritband tro? Jag kan inte bärga och vill lyssna på alla låtar på samma gång.

Duon från Los Angeles följer upp sin debutplatta Voyage från 2014 som blev tokhyllad av bland annat The Guardian. Deras karaktäristiska blandning av postpunk, disco, funk och syntmagi tar sig en aningen djupare ton på uppföljaren Generation. Det är tydliga flirtar till band som Talkings Heads och Roxy Music. Det känns fräscht, okomplicerat och glittrande.

Efter ”LA Threshold” fortsätter man med låtar som ”30”, ”Living in an Open Space” och ”Center of LUB” som har funkiga gitarrslingor, sprakande syntar och svävande sång. Ingen låt har så här långt gjort mig besviken, tvärtom så blir varje låt ett snäpp vassare än den förra. ”Living in an Open Space” är en modern discodänga med en melodi som drar in en likt en fullskalig tornado.

Mittenpartiet består av låtarna ”Simba Simba Simba”, där hela låten framförs i gränslandet mellan prat och sång och där funken spelar en stor roll, och ”No One Really Cares” som med sin 80-talsdoftande synt drar ned på tempot något. Sedan dras det upp igen till max med ”Oh Man the Future”. Redan vid första ackordet börjar huvudet gunga och sen fortsätter det med händerna i luften. Den domedagsinfluerade låttexten pratas återigen fram i Trainspotting-takt och står i klockren kontrast till den dansvänliga musiken.

Den enda låten på Generations som inte riktigt övertygar mig är den åtta minuter långa pianotunga ”Conditions”. Den kommer liksom aldrig riktigt igång och låter nästan exakt likadan låten igenom. Jag blir lite besviken, det enda som räddar det spaceiga utrot.

I låten ”When Your Life Feels Like A Loss” spelar den grooviga basgitarren huvudrollen och det är som att jag befinner mig på Studio 54. Det känns som jag blivit kär. Den bitterljuva låten som handlar om att känna sig som ett misslyckande träffar direkt där den ska.

Skivan avslutas med dunder och brak med ett disco/funk/groove-inferno. Trots att De Lux har en tydlig tillbakablick till det glada sjuttiotalet då discokulorna hängde i vart och vartannat rum så känns det här så rätt i tiden. Istället för att använda sig av de överproducerade housebeatsen har man valt att gå en annan väg som funkar precis lika bra på dansgolven som hemma. De förträffliga funkslingorna, den romantiska discosynten och samspelet mellan att pratsjunga vissa verser och skönsjunga andra gör att De Lux Generations efter elva låtar faktiskt har kvalat sig in som mitt nya favoritband. Nu ska jag njuta av den här nyförälskelsen och köpa en discokula.

[Innovative Leisure, 22/6]

 

9