Ridån är på väg ner för Mötley Crüe – och jag sörjer inte

 Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Jag glömmer aldrig den där decemberdagen 1987, när jag gick in på Ica Österhallen i Visby och slog upp nöjessidorna i kvällstidningarna. Små, sent inkomna notiser berättade att Nikki Sixx hade överdoserat på heroin och att det var oklart om han överlevt eller ej.

Där och då var det hela världen för mig. Mötley Crüe i allmänhet och basisten Nikki Sixx i synnerhet var på en nivå bara en tolvåring kan upphöja något till. Att min stora musikhjälte kanske var död fick min tillvaro att gunga.

Det här var långt före internet blev den självklara källan till information. Vi som gillade hårdrock var ganska lyckligt lottade, då importerade tidningar som Kerrang och Metal Hammer tillsammans med svenska Okej var vår källa till hårdrocksnyheter. Det kunde dock gå flera månader innan en nyhet faktiskt nådde ända hit.

Kvällstidningarna var också ganska pigga på att skriva om genren, så hände det något riktigt stort så fick man oftast veta det dagen efter. Rena stenåldern jämfört med i dag och nästan omöjligt för någon under 25 att relatera till.

Där stod jag med tidningen i händerna och kände mig smått panikslagen. Jag förstod knappt vad droger var, men att de var skit fattade jag redan då. Att de eventuellt hade dödat min hjälte, min gud, var ofattbart.

Nu visade det sig att Nikki Sixx överlevt, även om han var kliniskt död en kort stund. Bandet hade precis kommit hem från en Japanturné där de ballat ur så totalt att de blivit utslängda ur landet. Turnerandet hade pågått i ett halvår och alla fyra medlemmar hade grava drogproblem som tilltog för varje dag. Situationen var fullständigt bortom all kontroll.

Mötley Crüe hade en Europaturné inbokad i början av 1988, men den ställdes in efter Nikkis överdos. Under hela 1988 åkte bandmedlemmarna i skytteltrafik in och ut från rehab, och till slut lyckades de faktiskt sluta med droger helt. Kort därefter spelade bandet in Dr. Feelgood och åkte för första gången ut på vägarna utan ett massivt drogmissbruk som sällskap.

I oktober 1989 besökte bandet Sverige. Fjortonårige jag såg spelningen på Isstadion i Stockholm och bevittnade ett band i absolut högform. Bättre än de var den vintern har Mötley Crüe varit varken förr eller senare.

Nu, 2015, gör bandet sin avskedsturné. Förra veckan spelade de på Sweden Rock Festival, en spelning som fått massiv kritik. Hela bandet tycks vara oinspirerat och otajt. Mest kritik har sångaren Vince Neil fått – han beskrivs av många som helt slut.

Hur blev det så? Är det bara åldern som tagit ut sin rätt eller handlar det om något annat?

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Ett år efter succéspelningen i Stockholm, hade Vince börjat dricka igen och kom full till bandmöten och rep. Ytterligare ett halvår senare återföll Nikki Sixx under en turné, men nyktrade snabbt till igen. I slutet av 1991 började bandet jobba med sin sjätte platta. Vince Neil dök bara upp sporadiskt i replokalen och när han väl gjorde det, var han bara där rent kroppsligt.

Neils alkoholism ledde till slut till att han fick sparken i februari 1992. Bandets skivbolag och management avrådde bestämt från det hela, då Neils röst varit en så stor del av bandets sound.

Bara några dagar senare ersatte bandet Vince Neil med talangfulle John Corabi, och spelade in sin överlägset hårdaste och tyngsta skiva, den självbetitlade Motley Crue. Trots att låtmaterialet var bland det bästa bandet haft, tvärfloppade både plattan och turnén efteråt. Skivan sålde så dåligt att turnén bokades i betydligt mindre lokaler än bandet borde ha spelat i. Trots detta tvingades de avsluta turnerandet tidigare än planerat på grund av usla publiksiffror.

Våren 1995 blev Vince Neils dotter Skylar svårt sjuk i cancer. Hon avled i augusti samma år, vilket fick Vince att sjunka än djupare ner i alkoholism och pillermissbruk.

Nikki Sixx, John Corabi, trummisen Tommy Lee och gitarristen Mick Mars försökte få till en ny platta, men fick det inte att låta som de ville, vilket ledde till frustration och slitningar i bandet. Samtidigt försökte skivbolaget och managern ihärdigt få bandet att återförenas med Vince.

Till slut hamnade det hela i ett utpressningsläge, och John fick gå samtidigt som Vince kom tillbaka. John stannade dock kvar i studion för att hjälpa både Mick Mars och Vince Neil att få ordning på sina insatser. Mick Mars var i upplösningstillstånd över situationen och Tommy Lee var allt annat än road av att Vince var tillbaka.

Under turnén som följde infördes ett vite på 25 000 dollar varje gång någon bandmedlem ertappades full eller hög. Vince åkte snabbt dit. Efter ett antal gånger tröttnade han och hoppade av bandet mitt under pågående turné, men övertalades av Nikki Sixx att komma tillbaka några dagar senare.

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Tommy Lee började röka gräs och dricka igen, och dömdes 1998 till fängelse för misshandel. Nikki Sixx och Mick Mars hälsade på Lee i finkan med jämna mellanrum, men Vince Neil lyste med sin frånvaro. När Lee släpptes, meddelade han att han tänkte lämna bandet efter en inplanerad turné.

Lee ersattes med nu framlidne Randy Castillo och kort senare återföll Nikki i alkoholmissbruk.

Och det är alltså bara de första tio åren av de tjugofem som gått sedan bandets glansdagar.

De efterföljande femton har bandet släppt plattorna New Tattoo och Saints of Los Angeles, båda extremt mediokra. Åren har också innehållit misshandelsdomar, giftermål, skilsmässor, höftledsbyten, återförening med Tommy Lee, dokusåpamedverkan, otaliga sidoprojekt och inte minst fortsatt missbruk och interna konflikter.

Bandet har bara blivit sämre och sämre för varje år som gått. Det senaste året har Mötley Crüe varit ute på sin avskedsturné, som trots att den varit en succé, kantats av besvikna konsertbesökare, sågningar i media och uttalanden från bandmedlemmar som mer eller mindre tydligt sagt ”det ska bli så jäkla skönt när detta är över”.

Och jag förstår dem. Bandet har hållit ihop av rent ekonomiska skäl de senaste 17 åren och Tommy Lee och Vince Neil har inte gjort någon hemlighet av att de inte gillar varandra alls. Vince har dessutom fortsatt dricka och tar varje chans han får att kröka och hänga med Hawaiian Tropic-modeller. Nikki Sixx trivs bättre med James Michael och DJ Ashba i sidoprojektet Sixx:A.M. än i sitt huvudsakliga band, och Mick Mars är med sina 64 år betydligt äldre än de andra och för sedan länge en mycket hård kamp mot sjukdomen AS.

Tänk er att jobba kvar i tjugo år på ett ställe där man utför arbetsuppgifter man inte känner sig engagerad i, som man dessutom utför med kollegor man i varierande grad har svårt för och inte litar på.

Visst, är lönen tillräckligt bra – och det är den onekligen i ett så här stort band – så kanske man kan svälja det ett tag. Men till slut vill man bara bort. Till slut spelar lönen ingen roll längre. Till slut inser man att det finns viktigare saker i livet.

Där är Mötley Crüe i dag, och har i ärlighetens namn varit i många år.

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.

Vince Neil har aldrig varit en stor sångare. Att han de senaste tjugo åren inte ens försökt göra en bra insats, gör saken ännu värre. I ett band som Mötley Crüe är sångaren a och o, vilket gör att de totalhavererar de kvällar när Vince är ur slag. Och faktum är att det de senaste åren har varit lättare att räkna kvällarna då han inte varit det.

Sweden Rock sålde biljetter med argumentet att de skulle husera Mötley Crües sista svenska spelning. Nu blir det inte så. I november är bandet bokat att spela i Stockholm och om man ska tro ryktena så blir det en spelning även i Göteborg.

Oavsett om det blir en eller två spelningar i Sverige, kommer det att bli utsålt. Publiken vill fortfarande se bandet, det råder det ingen tvekan om. Frågan är bara om folk verkligen skulle gå om de visste hur sannolikt det är att deras minnen kommer att skitas ner av ännu en usel insats.

Vince Neil kommer inte helt magiskt att börja sjunga igen. Han är nöjd och glad som det är – vore det upp till honom skulle bandet fortsätta länge till. De övriga tre jobbar bara av tiden under detta allra sista skift. Det är den bistra sanningen.

Det är därför jag inte kommer ta farväl av min barndoms kanske största hjältar i Globen i november. Jag har nämligen fortfarande kvar lite av magin de skänkte mig 1989.