Madmans Moustache – Madmans Moustache

Madmans_Moutache_front_cover_WEB_photo_Frida-Skogh

Till min stora förtjusning så har drömsk och härlig psykedelisk rock återigen hamnat på agendan. Det ploppar upp psykfestivaler lite varstans och hela tiden ser nya psykband dagens ljus. Ett sådant är Malmöbandet Madmans Moustache som efter tre år äntligen släpper sitt självbetitlade debutalbum, det är kanske inte så konstigt att det tagit så pass lång tid eftersom bandmedlemmarna också är verksamma i fem andra band.

Musiken känns väldigt modern men har ändå en tydlig vink till den klassiska psykscenen som kom på 60-och 70-talet. Här finns de gnistrande gitarrslingorna, de mantra-doftande trummorna och den uppfinningsrika orgeln.

Öppningsspåret ”Sad Turn” börjar sakta och bygger upp en somrig ljudbild, i mitt huvud ser jag daggtyngda blommor och en skir himmel. Sången ekar i perfekt samklang med trummor och percussion. Skivan fortsätter med temperaturhöjaren ”Longer Work (for a Different Sense)” som har en karaktäristisk låtlängd på plus sju minuter. Trots det blir låten inte långtråkig, snarare tvärtom så vill man att den ska fortsätta i evigheter.

”Fine IV” är perfektion ut till fingerspetsarna. Den metalliska gitarren tar ett stadigt tag om ljudvågorna och den melankoliska orgeln får håren i min nacke att resa sig av skräckblandad förtjusning.

Skivan fortsätter i lite mer tillgängliga låtar som ”Wizards” och ”Country Calls” som inte gör något större väsen av sig och skapar en mer harmonisk ljudbild.

Svenskbetitlade ”Kristallen” börjar med vad som för mina tankar till en gnisslade tågräls, ljudet är oroväckande men ack så vackert, för att sedan låta gitarren och orgeln få turas om om att stå i centrum.

Den avslutande låten ”Afrodite” har ett av de vackraste intron jag hört, men istället för att fortsätta på den inledande ljudbilden klämmer man i med trummor, orgel och gitarr, och visst är det bra, men den starka känslan som man börjar med försvinner och ersätts av en lätt besvikelse. Det hela låter lite som en rockig variant av en skolavslutnings-låt.

Med det sagt så är Madmans Moustache en härlig platta för den som gillar när musiken får flöda iväg till oanade landskap och inte följer de klassiska poplåt-strukturerna. Jag är själv väldigt svag för den här typen av hippiedoftande rockromantik. De välarrangerade låtarna och de drömska melodierna är perfekta för sena kvällar som förvandlas till tidiga morgnar. Det är musik som man kan ha i örat utan att det förstör hjärnvågorna. Kort och gott så är det norrsken i en burk.

[Grammofonbolaget de Lux, 22 maj]

 

8