Ända sedan den sista blåställsklädda varvsarbetaren låste porten och gick hem har staden Göteborg brottats med en monumental identitetskris. Medan gubbiga politiker av den gamla skolan fortsatt sina korrumperade bastuuppgörelser i city bland släktingar och affärspartners, har förorten gått en annan väg. ”Här ska staden ligga!” skriker kommunalrådet och pekar på sina centrala nybyggen. ”Evenemangsstaden!”. Men medan pamparna bygger prestigehotell efter prestigehotell och talar sig varma om den nära, ekologiska storstaden suckas det allt djupare i enklaverna.
För när industristaden dog och bara en kinesisk bilfabrik fanns kvar hände någonting. Alla ville inte bli akademiker. Alla KUNDE inte bli akademiker. Bakbundna av språkliga barriärer, socialt utanförskap och grå tristess letade ungdomarna efter någonting annat. Någonting… andligt?
När Parham släppte ”Pojk” förra året exploderade plötsligt intresset för Göteborgs hiphopscen. Varför det? Tja, kanske var det precis lagom indie för kulturen. Fyllda till bredden med metaforer och ögonblicksbilder från Stockholms och Malmös förorter tycktes Sveriges samlade kår av kulturvetare svältfödda på slö och släpig oldschool-rap från västkusten. Parham vann ”Årets hiphop” på Kingsizegalan och i texterna sammanfattade han kilometerlånga larmrapporter från förorten med två rader; ”det är inte bara handgemäng / folk bär vapen”.
Vic Vem och Parham har länge samarbetat, och det hörs. För när sommaren börjar närma sig i Götet, och vi behöver något gangsta att surfa på vagnen till, plockar Victor Hultin upp sin vapenbroders taktpinne och pressar den genom våra pannlober. Musiken doftar Tupac och amerikanskt nittiotal, texterna är ofta geniala i sin enkelhet. I ”Fiskebyn” levererar Vic en utmärkt, lagom lakonisk direktsändning från allt det där politikerna vägrar se. Samarbetet med Ken Ring och Ikhana på ”Ta dig hem” är även det lysande.
Även om Vic Vem helt uppenbart inte backar för party (”Jag vill bara dansa”) är vemod plattans bärande känsla. ”Att besöka begravningar är ett mer vardagligt inslag i våra liv än Feskekörka” har Victor själv sagt inför skivsläppet. Och faktum är att hela skivan är en slags begravning; ett melodiskt jordfästande av politikernas ambitioner. Urnsättningen av en dum-dum stad där två verkligheter pågår parallellt, där Vic själv har levt långa perioder som hemlös och drogberoende, där stadsarkitekten paniskt anlägger gröna alléer för att dölja röken från brandbomberna.
Med akter som Kapten Röd, Aurelia Dey, Parham och Hofmästarn sitter Swingkids på ett undergroundigt drömstall. Medicinen ger Vic Vem en självklar plats i gerillaarmén. Det här borde vara obligatorisk lyssning inför varje möte i kommunfullmäktige.
[Swingkids, 3 juni]
