Andreya Triana – värd att vänta på

Andreya Triana

En av årets stora soulfullträffar är brittiska Andreya Trianas album Giants. Namnet låter säkert bekant för många då hon förutom eget material också bidragit med sång på flera andra artisters låtar. I hemlandet är hon, även om det stora kommersiella genombrottet fortfarande bubblar, oerhört respekterad som både sångerska och låtskrivare. Ola Elleström ringde upp Andreya i hemstaden London.

Andreya Triana, född i Brixton i södra London, lät först höra talas om sig vid decennieskiftet då hon bidrog med sång på tre låtar på Bonobos storartade album Black Sands. Vänskapen dem emellan gjorde att Bonobo även stod som producent för Andreyas debutalbum Lost Where I Belong – en jazzig soulskiva som visar på såväl en fantastisk vokal talang som en mycket begåvad låtskrivare. Skivan, som släpptes i september 2010, fick genomgående lysande recensioner men färre lyssnare än den förtjänade.

Sen har det varit, inte helt tyst men ganska glest med nyheter kring Andreya. Men nu är uppföljaren Giants här och det känns efter åtskilliga lyssningar som det var värt väntan. Det här är ett av årets stora soulalbum och utan att egentligen vara särskilt likt känns saknaden av Amy Winehouse plötsligt betydligt mindre.

– Efter att skivan släpptes turnerade jag mer eller mindre i två år. Sen satt jag hemma och skrev mycket och lät det ta tid. Och till slut hade det gått nästan fem år även om skivan var klar ett bra tag innan den till slut släpptes.

Det tar bara några sekunder av introt till inledande ”Paperwalls” för att höra att Giants har ett större och mer poporienterat sound än Lost Where I Belong. Det är trumpet och det är rejält med backupsång. Det har gått från ganska sval, jazzig soul till mer poporienterad dito.

– Jag tror den utvecklingen har kommit naturligt. Många tror nog att jag varit lite ”Left-Field” men det är inte alls sådan jag är. Jag har egentligen alltid bara skrivit låtar och sett vad det blir av det. Så jag hade ingen plan kring hur det här skulle bli.

”Jag skrev 70 låtar till den här skivan”

Giants är en omväxlande skiva – där finns upptempolåtar, en vacker pianoballad och ganska mycket däremellan. Ändå känns den allt annat än splittrad. Jag undrar om det där finns en koppling till att det tagit lång tid att få den klar.

– Ja, det tror jag. Jag skrev 70 låtar till den här skivan vilket är en av anledningarna att det tog tid. Jag har kunnat leva med låtarna ett bra tag och hunnit känna efter vilka jag uppskattar och vilka som skulle passa på skivan. Inte bara som enskilda låtar utan även med varandra. Det finns en del som kändes jättebra först men som jag känt efter bara tio minuter att det här kommer inte att funka. Och jag är väldigt nöjd med det slutliga urvalet – det är låtar jag känner att jag fortfarande älskar. Men jag hoppas också att en del av de andra låtarna ska hitta fram till och släppas av andra artister.

”Everything You Never Had” gavs redan för två år sedan ut i en EDM-version med Breach och blev en hit. Vad är historien bakom den låten och det samarbetet?

– Det är en intressant historia. Jag skrev och spelade först in den som en pianoballad och tanken var att Breach skulle göra en remix på den som jag skulle ge ut men folk runt honom gillade den så mycket att de ville ge ut den i hans namn. Så de stökade till den ännu lite mer så det blev hans låt men fortfarande med sång av mig och sen gick den upp på listorna så det blev ju bra.

Andreya har även varit featured artist på flera andra artisters låtar, de flesta som inte låter särskilt likt hennes egna grejer. Bonobo och Breach har vi nämnt, men hon har även lånat ut sin röst till Flying Lotus och nu senast Lapalux.

– Jag känner många av dem och det är jätteroligt att göra saker ihop med sina vänner även om det inte nödvändigtvis låter som det jag gör annars.

Andreya Triana

På Youtube finns ett antal liveklipp där Andreya uppträder till komp av bara akustisk gitarr eller annan akustisk sättning. Hennes röst kommer ännu mer till sin rätt i denna sättning och jag undrar hur hon ser på denna form av spelningar i förhållande till mer konventionella med bandsättning.

– Vanligtvis spelar jag med ett femmannaband. De akustiska spelningarna är mest i samband med speciella grejer, kanske någon TV-grej eller liknande. Det är lite mer press, färre människor som backar upp en men jag älskar det verkligen. Min gitarrspelare är en riktig ”killer player” också vilket han får visa ännu mer där.

Det finns också en ny liveversion av ”Gold” på Youtube som är ett riktigt lyckopiller. Skriver du vissa låtar med tanken att de ska framföras live?

– Normalt inte, men just den är så. Jag ville ha en låt som var väldigt ”chanty” och att vem som helst skulle kunna sjunga med i den. Upptempo och dansant så publiken verkligen kan gå igång och sjunga med. Och det känns som den blev bra till det.

”Jag ville ha en låt som var väldigt chanty”

Som intervjuare borde jag egentligen hålla mig till det nya materialet men jag kan ändå inte låta bli att fråga en sak om titelspåret från hennes första album – ”Lost Where I Belong”. Det finns en liten detalj i den låten som knäckt mig ända sedan jag hörde den första gången för ungefär fyra år sedan och som gjort att den är en av de låtar överhuvudtaget jag lyssnat på flest gånger sedan dess. Den börjar långsamt med någon slags släpig pratsång. Men när det nästan blir irriterande långsamt så sker en liten pulshöjning efter 3:18, det kommer in några stråkar och Andreya sjunger ut ordentligt. Det är ingen stor grej egentligen, men så effektfullt att hela låten sammantaget framstår som ett litet mästerverk. Jag frågar om det och Andreya blir lika förvånad som glad.

– Det var ju ett tag sen, men jag minns att vi gjorde några demos och lyssnade på dem och tyckte något saknades och så tror jag att det var producenten (Bonobo) som kom på det där så jag antar att äran får tillfalla honom.