Slowgold tar oss med till Majorna

Masthuggskyrkan i Göteborg är en välkänd utsiktsplats med fri sikt över hamninloppet, de gamla arbetarkvarteren i Majorna och de otaliga nybyggena på andra sidan älven. Det går med andra ord att få en bra bild av stadens centrala delar. Amanda Werne aka Slowgold fick i uppdrag att välja mötesplats och det är lätt att förstå hennes val.

Förutom den bländande utsikten, varför valde du att ses vid Masthuggskyrkan?

– Du nämner en av anledningarna. Det är en fantastisk utsikt. Men jag har även en personlig anknytning till den här platsen. Jag växte nämligen upp i Majorna, vilket betyder att jag spenderat större delen av mitt liv i denna statsdel. På ett eller annat sätt har jag formats till den jag är genom att bo och leva här. Både personligt och musikaliskt.

Slowgold är aktuell med sitt andra album Stjärnfall. Detta är en skiva som fått genomgående bra kritik och musiken beskrivs ofta som psykedelisk folkrock med proggrötter. Tre genrer som hade sin storhetstid i skarven mellan 60- och 70-tal.

Om jag säger progg, vad säger du då?

Amanda funderar en lång stund.

– Gammalt! Det finns givetvis mycket bra att säga, men proggen stod även för något bakåtsträvande. En slags strid mot den fria musiken och idag har genren fått en ganska negativ klang. Men jag har lyssnat mycket på progg, men det är främst det jordnära som jag fastnat för. Vill få in svenska toner. Jag har även lyssnat mycket på amerikansk musik, men den svenska musiktraditionen har betytt minst lika mycket.

Berätta om dina förebilder. Du fick Totta-stipendiet. Har han inspirerat?

– Det finns mycket att säga! Jag älskar exempelvis Hope Sandoval för hennes sätt att vara återhållsam men ändå stark. Du behöver inte skrika för att höras. Neil Young är en annan betydande förebild. Blev helt slagen när jag fick Totta-stipendiet. Och det är främst styrkan i sången som inspirerat, men även hans scennärvaro. Upptäckte honom genom Nationalteatern.

”Du behöver inte skrika för att höras”

Hur undviker du att låta som dina inspirationskällor?

– Det tar lång tid att skapa sig ett uttryck och till en början härmade jag mycket. Men nu känner jag mig starkare i min egen röst, men jag kan fortfarande inspireras. Jag har dock tagit kontroll över mitt eget uttryck.

Det är uppenbart att Amanda älskar dåtidens populärkultur. Hon samtalar länge om den inställda Neil Young-spelningen på Way Out West 2013. Men det visar sig att hon sett ett otal spelningar med rockikonen de senaste åren, men det svider ändå att ha missat legenden på hemmaplan. Amanda berättar även att hon mer eller mindre blev knockad under Young-spelningen på Music & Arts året därpå. I turbulensen vid scenkanten fick hon en armbåge över näsan – resultatet blev ymnigt näsblod. Men Amanda verkar vara en person som är fast besluten att fullfölja sina åtaganden.

Är du målinriktad i studion? Har du en klar bild av låtarna innan de är färdiga?

– Det måste jag säga! Jag har en ganska tydlig vision av det färdiga resultatet och det blir ofta som jag tänkt. Givetvis är det så att man bollar ideér i studion och låtar kan ta nya riktningar. Men jag brukar komma ganska nära.

Det ryktas om ett tredje album.

Stjärnfall har varit färdig ett helt år, men släpps först nu. Det har varit frustrerande att ha den liggande och denna situation har blivit som en bromskloss för att skriva nytt material. Men nu i veckan är jag inne i Studio Oodion & Music  A Matic för att spela in mitt tredje album. Det är jag helt uppe i nu och det känns skitbra, förklarar Amanda.

slowgold_hb_07

Hur är ditt förhållande till att spela live?

– Jag älskar att uppträda på scen och tillsammans med exempelvis Hagatrion har jag gjort otaliga spelningar. Varje måndag på Kino! Bara att träffa folk är roligt.

Hagatrion har huserat på Kino som lokalens husband (medlemmar är Amanda, Stefan Missios och Anders Grahn). Dessa kvällar har inkluderat god mat, quiz och musik. För tillfället går det att hitta dem på Pustervik. Jag kan rekommendera ett besök.

På HYMN har vi en reportageserie om vikten av små scener. Vad har dessa mindre scener betytt för dig?

– Oj, de har betytt massor! Jag har spelat och övat på Göteborgs mindre scener så länge, att jag tappat räkningen. I grunden har detta nötande hjälpt mig att bli en bättre musiker. Jag har blivit säkrare som liveartist. Utan dessa platser med brinnande eldsjälar hade jag förmodligen inte nått lika långt. De är en del av mitt uttryck.

”Jag har blivit säkrare som liveartist”

Och i lördags var det releasefest på Pustervik. Det var många som pratade om denna spelning i förväg.

– Det var fantastiskt! Ett fullsatt Pustervik och bra respons från publiken. Kul att spela på Pusterviks stora scen som trio, vi kunde breda ut oss ordentligt med det storslagna ljudet som går att få till där. Extranumret var speciellt roligt, det var världspremiär av en ny låt som kommer att finnas med på nästa skiva.

Efter releasefesten är det många som passar på att hylla Slowgold och de flesta är rörande överens om att Amanda Werne är på väg att ta klivet in i finrummet. Ett faktum som ställer kommande och tredje skivan i nytt fokus. Nu förväntar sig omgivningen mer än tidigare.

Får önska lycka till på de stora scenerna! Och ser fram emot nytt material.

– Tack! Tredje skivan är som sagt på gång. Det ska bli spännande att se vad som händer och framtiden är alltid oviss, säger Amanda med ett leende.

Det är uppenbart att sångerskan är nöjd med tillvaron. Hon utstrålar sann glädje och hennes skratt smittar av sig. Amanda är i den så kallade zonen och det mesta talar för att Slowgolds tredje album kommer att bli en skiva att placera mellan Neil Youngs Harvest och John Holms Sordin. Två klassiska album. Jag har redan lämnat plats bland vinylskivorna.


I sommar kan ni bland annat se Slowgold på Psykjunta den 12-13 juni.