Swans – en resa genom ett ogästvänligt ljudlandskap

När samtidens kanske mest folkkära surrealist, regissören David Lynch, fick sitt mainstream-genombrott med flerfaldigt kultförklarade TV-serien Twin Peaks svarade han med att höja mindfuck-nivån och följde upp med sin kanske mest skruvade och svårtolkade film Lost Highway (1997).

Sedan återuppståndelsen 2010 har Swans genomgått en liknande utveckling. De New York-baserade noiserock-legendarerna förde en relativt underjordisk tillvaro under åren 1982 till 1996 men växte i popularitet under det 14 år långa uppehållet som följde. När bandledaren och mörkermannen Michael Gira återupptog projektet var de plötsligt en angelägenhet för hipsters och trendkänsliga bloggar (som tidigare inte velat ta med tång i en tidig Swans-skiva som Filth).

Idag är Swans sannolikt större än någonsin. Men musiken de gör idag är också konstigare – och osannolikt nog även bättre – än någonsin. Nu 61-årige Michael Gira (som styr projektet med järnhand) har nått en ny kreativ höjdpunkt. Sedan 2012 har de gett ut två, långa ambitiösa dubbelalbum – The Seer och To Be Kind (vilken valdes till 2014 års bästa album i vår årslista) – och gjort ett ändlöst antal spelningar. Den turné som Swans är ute på nu, är den längsta i hela deras långa, snåriga historia.

Line-upen, som varit intakt sedan 2010 (och därmed deras kanske mest konstanta), rymmer bland annat gitarristen Norman Westberg och percussionisten Thor Harris. Det är dock Michael Gira som är den självklara huvudpersonen och idag (utan kvinnliga sångerskan och keyboardisten Jarboe som också hade en stor roll i bandet från 1987 till 1996) har han blivit än mer av en envåldshärskare. På scen fungerar han som kapellmästare när han dirigerar de andra medlemmarna och dansar runt medan resten av bandet står stationerade vid sina respektive instrument.

foto: www.jesperberg.se

foto: Jesper Berg

Det må vara en återförening – men det är då definitivt inte tal om någon nostalgitripp! När Swans spelar på Babel består setlisten, som den gjort på senare år, av en handfull spår från senaste plattan blandat med nya, ännu inte inspelade låtar. Det är en fortsättning på konceptet Swans. Och snarare än låtar så handlar det om Swans specifika sound: stämningsbyggande med massiva ljudväggar, atonala gitarrer, udda slagverk – och skoningslöst, brutalt, mörkt monotont mangel.

Jag tror att de spelar sex eller sju låtar under den 2,5 timmar långa konserten – men någonstans bland de utdragna instrumentala partierna tappar jag räkningen. Kvällens andra låt ”A Little God In My Hands” tar en tillfällig avstickare mot lite funkigare landmarker. Just där lyckas de kanske inte riktigt med att återskapa albumversionens brutala ljudattack. Däremot är kvällens version av ”Just A Little Boy (For Chester Burnett)” helt fantastisk. En gastkramande resa genom ett mörkt, ogästvänligt ljudlandskap och suggestivt stämningsbyggande med beståndsdelar från no wave, doom metal och sludge sammanfogade till något som omisskännligt låter som Swans.

Kvällens höjdpunkt är dock sista numret: en ännu outgiven låt som går under namnet ”Black Hole Man”. Ett uppskattningsvis 30 minuter långt nummer, som efter några minuters färd genom ett kargt månlandskap, leder fram till precis den fullkomligt skoningslösa oljudsurladdning som stora delar av det näst intill fullsatta Babel (att döma av publikens reaktioner) har sett fram emot hela kvällen.

Michael Gira har en gång beskrivit Swans mission med orden: ”to fuck your insides in that deep sex death place in your stomach”. Under ”Black Hole Man” känns den beskrivningen mer träffande än någonsin. Och det får mig att, än mer, se fram emot nästa Swans-skiva. Som jag hoppas blir ännu längre och ännu konstigare än föregångaren.

Se alla bilderna från spelningen här.