I lördags besökte jag Orionteatern i Stockholm för att närvara under den sista av de klubbkvällar som trion Fire! anordnat under våren, i samband med att de, tillsammans med Mariam Wallentin och David Sandström stått för musiken till föreställningen ”Det flygande barnet”. Under kvällarna har det bjudits på spännande liveframträdanden och både rapporter och bilder därifrån har gett mig intrycket att detta varit något utöver det vanliga.
Att jag denna helg valt att resa upp från Malmö, enkom för att besöka ”Orion On Fire!” som kvällarna kallats, berodde på att denna kväll hade Fire!:s egen orkester – Fire! Orchestra – i sin line-up. Jag har sett detta band tre gånger tidigare och det har verkligen varit allt och lite till.
Vid dessa tillfällen har orkestern bestått av 28 personer, där ungefär hälften utgjorts av blåsare och i övrigt ungefär tre vardera på bas, gitarr, trummor och sång och så klaviatur och elektronik till det. Musiken är, för er som är obekanta med orkestern sedan innan, en smältdegel av frijazz, noise, pop och improvisation. Just det där sista är mycket viktigt.
När jag och de flesta med mig vanligen går på konsert handlar det väldigt mycket om låtar. ”Hoppas de spelar just den”, ”det var bra, men de spelade för mycket nytt”, ”jättebra setlist” o.s.v. Det är inget konstigt med det, naturligtvis är det självklart och helt i sin ordning att artister vill framföra de låtar de skrivit och spelat in för publik. Naturligtvis kan låtar också växa och bli mycket bättre i liveversioner. Lika självklart kan även publikens engagemang spela in och göra en konsertupplevelse större eller mindre.
Fire! Orchestra handlar varken om låtar eller om publik. När den ”nya versionen” av orkestern, som nu ”bara” består av 17 personer varav 10 är blåsare, står på Orions scen så får jag samma totala känsla av välbehag som de andra gångerna jag sett dem. Det spelar ingen roll vad de spelar, det kan inte gå fel.
Fire! Orchestra är så mycket större än sina kompositioner – de skulle utan tvekan kunna få ”Bä bä vita lamm” att låta som ett mästerverk. Och i den nya versionen, som skalats av i rytmsektionen för att blåsarna ska få briljera mer, så framstår var och en av de tio blåsarna lika mycket som virtuoser som en del av en makalös enhet.
Orkestern framstår som ett självspelande fotbollslag där Goran Kajfes och Anna Högberg och de andra avlöser varandra med fantastiska soloraider medan de övriga håller tätt bakåt. Och Mariam Wallentin och Sofia Jernbergs fantastiska men inbördes olika röster förstärker naturligtvis såväl skönheten som styrkan i framförandet. Det är första gången ”Ritual” (som vanligt spelas hela konserten i ett stycke), som är mer genomgående upptempo än de tidigare verken, spelas för publik men kraften i framförandet och hur orkestern håller struktur kring stycket trots att de olika musikerna hela tiden gör små eller stora soloutflykter på ren improvisation – pådrivna av Mats Gustafssons fysiska dirigentnärvaro – gör att den redan innan den spelats färdigt känns som en klassiker.
Att sedan strukturen kring såväl ”Exit”, ”Enter” och nya ”Ritual” har sina egna storheter är en helt annan historia. Likaså när åtta av blåsarna backar upp Refused under avslutningen av deras hemliga spelning och gör en monsterversion av ”TV Eye” (The Stooges). Det är något av det saftigaste jag upplevt från en scen och understryker ännu en gång att Mats Gustafsson, Johan Berthling, Andreas Werliin och deras kompisar i Fire! Orchestra utgör världens bästa liveband. Inte för vad de spelar, utan hur de gör det.
Därför är Fire! Orchestra världens bästa liveband
× × ×
