När jag för några månader sedan läste att Blur skulle släppa ett nytt studioalbum för första gången på tolv år kände jag stor anledning till oro. Gamla hjältars återföreningsskivor har de senaste åren ofta tagit en ände med förskräckelse och jag kände att jag bara kunde förvänta mig det värsta. Jag hade fel.
Redan vid första singelsläppet ”Go Out” var det tydligt att bandet var sitt gamla sound troget utan att för den sakens skull rucka på den moderna egensinnigheten. The Magic Whip i sin helhet är en märklig kombination av lika delar solo-Albarn och solo-Coxon uppblandat med tydliga flirtar med fornstora dagar. Delar av albumet låter nästan som en mer avtrubbad version av Modern Life Is Rubbish. Exempelvis innehåller ”I Broadcast” starka ekon av ”Advert” och ”Ong Ong” efterliknar nästan ”For Tomorrow” med sitt bekymmerslösa trallande.
Det riktigt smittsamt trallvänliga uteblir i övrigt, vilket inte nödvändigtvis är av ondo. Jag är bara tacksam för att de snart 50-åriga veteranerna inte hasplat ur sig en ny ”Country House”. En del lugnare partier känns ibland onödigt sömniga men de vägs upp av fantastiska ”Pyongyang” och extremt repeatvänliga ”Ice Cream Man” som med sin lagom ettriga Nintendoloop utgör skivans allra största behållning.
De gamla britpophjältarna har kanske inte gjort något överdrivet innovativt när de nu återvänder i samlad trupp efter mer än ett decennium. Däremot har de lyckats med balansgången att både släppa material som känns värt besväret och blidka sina gamla fans samtidigt. Jag kan givetvis inte tala för dem alla men personligen är jag glatt överraskad och mer än nöjd med resultatet.
