Marigold – Allt kommer bli bra

Allt Kommer Bli Bra (2015) - album cover

Vissa tidlösa sanningar är värda att upprepas med jämna mellanrum. Typ att alla människor är lika mycket värda. Att hippien är den nya hipstern. Och att pop kräver bra melodier för att vara relevant. Jag vet inte med säkerhet, men jag förmodar att Borlängebandet Marigold skriver under på samtliga av dessa statements. Särskilt det sista.

För när jag sätter igång Allt kommer bli bra kliver jag samtidigt rakt in i ett väldigt sommarlandskap. Jag översköljs av körsbärsblommor och nyutslaget gräs, jag vältrar mig i ljus och skuttar ystert omkring som en vegansk duracellkanin över oändliga ängsmarker. Okej, jag kanske överdriver en aning nu. Jag rycktes med litegrann. Men när Marigold presenterar sin uppdaterade kosmopop är det faktiskt svårt att inte bli berörd.

Det krävs nämligen ingen master i musikvetenskap för att inse att Marigold har en fenomenal känsla för melodier. De engelska texterna (ja, bara skivtiteln och en refräng är på svenska) vilar sig mot ett silkeslent ljudlandskap fyllt av mjuka gitarrer och transcendentala syntar. Det är harmoniskt, det är vackert och väldigt lättlyssnat. Dessutom blir bandets aprilskämt om att man bestämt sig för att börja med hårdrock för att öka sin popularitet ännu roligare nu. Allt kommer bli bra är ju softare än ditt mest skonsamma mjukmedel.

Men mitt i beachgöttandet anas också en viss spretighet. Singeln ”Can’t touch me” knuffar oss plötsligt ombord på ett space-igt rymdskepp på väg mot planeten där det sena åttiotalets synthits aldrig slutade snurra i radion. Och i ”Last days of disco” klär Marigold upp sig med paljetter och byter namn till Alcazar. Rörigt eller frigjort? Ni väljer själva.

Hur som helst. Jag gillar den här skivan. Skarpt. Tidvis är det rent magiskt, som i fina ”Captain A” med sin Highway 1-refräng, sitt ”Beirut”-blås och sina na-na-körer. Eller som i avslutande, ”The Doors”-doftande ”I don’t know”; en snudd på perfekt kombination av nordisk melankoli och kalifornisk drogliberalism. I sina blommigare stunder är Marigold ett 2000-talets Beach Boys, deras låtar bekymmerslösa och lite inrökta sommarsagor om världsomspännande fred och vänlighet. Sagor som slutar lyckligt. Sagor där allt kommer bli bra.

8