Then Comes Silence släppte tredje fullängdaren Nyctophilian häromveckan. Läs vår intervju med de goth-, shoegaze- och skräckfilmsinspirerade uppkomlingarna.
Nyctophilian släpptes (passande nog?) på fredagen den 13:e och beskrivs i promotexten som ett “tajt, distat, dimmigt och ödelagt vykort från det mänskliga fördärvet”. Faktumet att Then Comes Silence gjorde sitt första gig som förband åt postpunk- och shoegaze-revivalisterna A Place to Bury Strangers säger en del om var de placerar sig ljudmässigt. Rockfotos Anton Lindskog skickade iväg några frågor till sångaren, basisten och grundaren Alex Svensson.
Hur länge har Then Comes Silence funnits?
– Inte speciellt länge faktiskt. Jag drog igång bandet i början av 2012. Vi fick snabbt skivkontrakt och debutalbumet kom samma år. Nackdelen med det var att vi inte hade hunnit bygga upp en publik till första släppet. Men man nog kan säga att vi har ”spelat ikapp oss” nu.
Hur länge har ni jobbat på nya Nyctophilian?
– Jag började skriva på den under sommaren 2014. Det fanns en tydlig idé att gå mot ett annorlunda sound jämfört med de föregående plattorna. Textmässigt tycker jag att skivan håller ihop rätt bra. Produktionen är renare med mer punsch i beatet. De två första skivorna gjorde vi tätt efter varandra med ganska liknande bullrig ljudbild. Det soundet är medvetet obalanserat och stökigt för att skapa en otrygg känsla.
– Nyctophilian handlar inte lika mycket om det ockulta och apokalyptiska som våra tidigare skivor. Döden är fortfarande ett centralt tema men människan står mer i fokus.
Ni har gjort en hel del spelningar i Tyskland. Varför tror du att Then Comes Silences musik går hem där?
– Jag vet bara att de verkar uppskatta vad vi gör. Svårt att säga varför. En tysk musikjournalist sa till mig att tyskarna uppfann ”weltschmerz” och att vår musik passar deras melankoliska sinne.
Kan du nämna några viktiga inspirationskällor?
– De är många men för min del så kommer inspirationen väldigt sällan från de äldre postpunk- och svartrockbanden som Sisters of Mercy eller Bauhaus. De två banden nämns ju ofta som referenser till vår musik och – ja, självklart har jag lyssnat mycket på dem men det var länge sen. Det händer däremot att jag plockar fram gamla Killing Joke, The Doors och Joy Division ibland. Det är tre band som jag aldrig tröttnar på.
– Jag lyssnar egentligen mer på klassisk musik än tung skramlig rock nu. P2 radio. Helst Beethoven, Dvorak och de gamla ryssarna. Salongsmusik och ouvertyrer går varmt i lurarna när jag jobbar med marmorering och ådringsmåleri som är mitt yrke vid sidan av musiken.
– En stor inspiratör är Wendy Carlos. Hon var den första att sälja platina inom klassisk musik med sina elektroniska Bach-tolkningar 1968. Även en av de första inom underhållningsbranschen att byta kön. En pionjär på flera sätt.
Ni använder en hel del skräckfilmsestetik i er visuella framtoning. Har du några favoritskräckfilmer?
– Jag är inte så förtjust i den blodiga och skvättiga horror-gore-genren. Den är mer äcklig än läskig. Filmer om spöken och det okända är mycket mer lockande. De drygt tio år gamla japanska skräckfilmerna slutar alltid med ond bråd död. En bra skräckfilm tycker jag ska sluta illa för huvudrollsinnehavarna. Exempel på det är Eden Lake och Drag Me To Hell. Det är filmer som man inte glömmer och som ger en känsla av obehag och ängslan som håller i sig även efteråt.
– En del gamla klassiker håller fortfarande måttet som Rosemary’s Baby, The Omen och The Shining och lovande nog verkar det komma många bra skräckfilmer i år. Fast jag föredrar den postapokalyptiska genren. Jag har en hang-up på civilisationens undergång och människans fördärv. Det är bara rätt åt oss.
