Zola Jesus: Mejeriet, Lund 12/3


Två låtar in i Zola Jesus spelning på den lilla caféscenen på Mejeriet i Lund händer något oväntat. Ljudanläggningen kollapsar. Cirka 20 minuter går innan högtalarna börjar alstra ljud igen. Innan Zola Jesus och hennes tre man starka kompband lämnar scenen för att låta ljudteknikerna ordna upp situationen så gör den operaskolade rysk-amerikanskan något som kvalar in bland de mest imponerande framträdanden jag sett under en lång tid. Hon sjunger ”Nail” nästan à cappella, endast uppbackad av de få icke-elektroniska instrument som ryms i sättningen – spartanska slagverk och en trombon. Hela lokalen fylls upp av Nika Roza Danilovas röst som – helt oförstärkt – tycks kunna färdas genom glas och metall och överröstar bakgrundssorlet från baren i samma lokal. Där någonstans påminns jag om varför jag håller Zola Jesus för en av 2010-talets bästa artister.

På det lofi-brusiga debutalbumet The Spoils (2009) lät hon som PJ Harveys och Suicides elaka kärleksbarn. Det känns idag väldigt avlägset. Redan uppföljaren Stridulum II (2010) var ett stort steg framåt i en storslagen, dramatisk och mer välproducerad riktning där hennes röst fick friare spelrum. När hon strax därpå besökte Sverige för första gången mötte vi en självsäker, ung stjärna med stor potential, redo för betydligt större scener än indieklubbarna – som hon likväl spelar på även när hon kommer tillbaka för andra gången, nästan fem år senare.

Hon turnerar med senaste plattan Taiga (2014) i bagaget. Albumet, som belönades med 8/10 i Rockfoto, signalerade ytterligare en kompassändring för Zola Jesus mot en ljusare, mer poporienterad riktning. Trots en handfull väldigt starka låtar som ”Hunger” och ”Dangerous Days” (som vi får höra en extra gång som första extranummer på grund av tidigare nämnda teknikproblem) har jag själv inte fastnat lika hårt för Taiga som dess föregångare. Jag saknar den stora dramatiken och det gotiska mörker som fram till härom året löpte som en röd tråd genom allt hon har gjort. Därför är det väldigt glädjande att se hur hon har bevarat och byggt vidare på dessa två utmärkande personlighetsdrag i liveshowen. De stora teatrala poserna, det spastiska rörelsemönstret – kort sagt allt det som gör henne till en av de mest hänförande nya scenpersonligheter jag sett under 2010-talet – finns där när vi ser henne på Mejeriet i Lund.

Kvällens höjdpunkter är, nästan uteslutande, äldre nummer. Tidlösa pianoballaden ”Skin” görs i en helt hjärtskärande vacker version som får tiden att stå stilla i fyra minuter. ”In Your Nature” är suggestiv gotisk pop av bästa slag och storslagna ”Night” hade, utan den gotiska inramningen, kunnat passera för en powerballad. Precis som när vi sett henne tidigare, ger hon sig ut på några vändor i publiken och sista extranumret ”Vessel” avslutas med något som liknar ett fejkat epileptiskt anfall ute i publiken. Kvällens allra finaste ögonblick var dock det oplanerade som hände under ett tekniskt avbrott.

Bild ur arkivet (2012)