Alt-J: Münchenbryggeriet, Stockholm 20/2

Om du tycker att det är synd att du missade Alt-J:s utsålda spelning på Münchenbryggeriet i fredags kan jag trösta dig med en sak. Hitta en riktigt bra ljudanläggning, spela deras skivor på shuffel och blunda så kommer det vara exakt som om du hade varit på plats.

Leedsbandet gör på skiva en ganska intressant version av indierocken, en som är smartare, mindre gitarrbaserad, än den som rådde under genrens storhetstid i början på 00-talet. De blandar in element av folk och elektronisk musik och har i alla fall tyckts ha en experimentlusta som fått en att vilja höra mer, trots att andra skivan var något av en monoton besvikelse efter den Mercury Prize-vinnande debuten. Deras musik samspelar ofta perfekt med sången och texterna är inte lättsmälta banaliteter.

Så just för att man vet att det finns ett konstnärligt djup i trion suckar man högt när de envisas med att spela låtarna exakt som de är, trots att det är mycket imponerande att de lyckas replikera musiken så exakt, och därtill inte yttra ett ord av mellansnack. En livespelning är ändå en tillställning där energin mellan artisten och publiken är minst lika viktig som vad som kommer ur ur högtalarna.

Konserten är utsåld. Vilka som är Alt-J:s publik är oklart. Inom några meters radie står det omslingrade par, brölande killgäng, petita kvinnor som ställer sig på tå för att se och medelålders hippies. Som vanligt när brittiska band spelat de senaste tre-fyra åren, tycks minst en tredjedel av publiken utgöras av brittiska utbytesstudenter. Att det inte direkt pågår något spännande på scenen märks för minst hälften av åskådarna dansar runt på Münchenbryggeriet med ögonen någon helt annanstans.

Alt-J blandar friskt från de båda skivorna. Publikens entusiasm går upp och ner, beroende på hur väl de känner igen låten. En sak man inte kan klandra bandet för är i alla fall att de inte ger publiken vad de vill ha. När spelningen avslutas med troligtvis det närmsta bandet har till en hit, låten ”Breezeblocks”, är stora delar av publiken i ett sådant katharsisliknande tillstånd att de troligtvis glömt den dryga timmen som föregick. Men för de hundralappar de lagt på sina biljetter kunde de gott ha fått lite mer kött och blod och mänsklig värme.