Slowgold – Slowgold

Ganska ofta frågar jag mig vad vi människor egentligen sysslar med. Hur det kunde bli så här skevt. Vi bygger in oss i sterila hyresk kolosser eller gömmer oss bakom villastaket, vi lever i ett konstant tekniskt brus, vi fjärmar oss på alla upptänkliga sätt från varandra och inbillar oss att ord som ”ursprung” eller ”ras” betyder någonting i praktiken. Ibland känns det som om hela mänskligheten består av en drös arga alfahannar som bröstar upp sig och slår sina ilskna talmansklubbor hårt i höj och sänkbara IKEA-bord medan deras blodiga händer pekar ut

fattiga som bovar och banditer. Visst behöver vi något annat än det här? Lite medmänsklighet. En reminder om att vi hör ihop. Detta, och Amanda Wernes solindränkta, naturlyriska texter med smak av sjuttiotalskärlek och granit. Ett drömskt munspel och folkrock lika lätt som nakna fötter bland gullvivor och kamomill på en bortglömd sommaräng längst in i skogen. Kära befolkning av planeten Jorden, jag tror faktiskt att vi behöver lite Slowgold.

Släppdatum: 5/12
Bolag: Gaphals
Bästa låt: ”Det Osynliga”

Amanda Werne har i Göteborgs musikvärld figurerat som Slowgold ända sedan 2010. Ofta har hon och olika kompmusiker setts spela på Kino eller Pustervik, där de stillsamt vaggat in såväl ungdomar som gamla proggare i något slags musikaliskt historieätande med långt hår, rött blod och batik som rekvisita. Det är omöjligt att lyssna på Slowgold utan att tänka på liknande band som Den Stora Vilan, Dungen eller Samling, men i samma stund som Amanda börjar sjunga händer någonting; Slowgold upphör att vara ännu en rödvinsdoftande yogaklubb med för mycket fritid och sträcker istället armarna mot samma slags eklektiska, enkla folkpop som Amason just nu segertågar land och rike runt med. Istället för knarkimpressionistiska flöjtinslag á la Gustav Ejstes serveras vi ett naturnära och förståeligt sound, genialiskt i all sin enkelhet, där poesin ligger i texterna och de små detaljerna.

Poesi, ja. För Slowgold är lika mycket dikt som musik; lika mycket en fundersam Anne Waldman som en trippad Jim Morrison. Och det blir kanske tjatigt, men Amanda Wernes fantastiska röst är Slowgolds absolut största tillgång. Den är extremt närvarande genom skivans alla fyra spår. Ibland dov, nästan viskande, strax efteråt argt uppfordrande; revolutionär – och de mystiskt namngivna låtarna på EP:n blir till feministiska järnrör klädda i blomkransar att omvända mörkermän med. Detta trots att texterna inte handlar särskilt mycket alls om politik. Det är väldigt välbehövligt. Och väldigt imponerande.

8/10