Årets bästa album 2014: plats 40-21

Då var det äntligen dags för den årliga sammanställningen av årets bästa album. Här är plats 40-21 på den topp 40-lista som 14 av Rockfotos medarbetare röstat fram.

40. St Vincent – St Vincent
2014 var året då St Vincent tog fram cylinderhatten och drog fram en futuristisk undervärld framför våra fötter. Från bitska ”Birth In Reverse” via romantiska ”I Prefer Your Love” och vidare till rena tuggummihymner som ”Psychopath” återföddes Annie Clark i en nätt box av perfekt pop – överspelad och intensiv, men charmerande ärligt omfamnande.


39. Strand of Oaks – HEAL
Timothy Showalter blottar sin själ och sitt vemod på albumet HEAL som är en skildring av hans traumatiska livsupplevelser. HEAL och dess bakgrundshistoria har berört många och har bidragit till Strand of Oaks välförtjänade genombrott. Även om texterna är mörka så har de en hög igenkänningsfaktor och det inledande spåret ”Goshen ’97’” sätter ribban på en gång.


38. Kyla La Grange – Cut Your Teeth
Här får ni en ny chans att upptäcka Kyla La Grange, vampyrelektronikarockens okrönta drottning. Cut Your Teeth är den ultimata DWTIME-plattan*, på en och samma gång mörk, dramatisk, suggestiv och medryckande. Tematiskt kretsar låttexterna kring uppfuckade relationer, tonårsångest, barndomstrauman, depressioner och ond bråd död. Musikmässigt får vi allt från minimalistisk synthpop till svängiga calypsobeats. Dansa och gråt! (*DWTIYE = dancing with tears in my eyes)


37. Morgan Delt – Morgan Delt
Mången psychromantiska studioperfektionister har försökt bygga vidare på ekvationen pastelldrömska 70-talsmelodier och suggestiv mysticism i Beach Boy-esk sommarklänning. Morgan Delt skiljer sig dock från ditt vanliga Ariel Pink och Tame Impala genom en än mer okonstlad originalitet och säregen atmosfär på en debut som bör väcka nyfikna öron från alla läger.


36. The Honey Trees – Bright Fire
Becky Filip och Jacob Wick skapar tillsammans de mest fantastiska toner. Debuten Bright Fire är så fylld av undersköna röster och melodier att man baxnar. Det spelar ingen roll om Becky eller Jacob står för leadsången – gåshuden är lika konstant. Genren kallas slarvigt för drömpop och The Honey Trees snuddar ofta vid country och indie folk. Här finns två separata och en gemensam talang som går utanpå det mesta. Här finns däremot inte en dålig ton; det är helt omöjligt att få nog av Bright Fire.


35. Fire! Orchestra – Enter
Redan det faktum att 28 av Sveriges ledande musiker inom modern jazz, noise och improvisation går samman gör att man förstår att detta går utanpå det vanliga. Enter består på skiva av fyra delar men det är egentligen bara ett sammanhållet stycke som allra helst ska ses live – där det sannolikt är det mäktigaste som går att uppleva inom svensk musik för närvarande – men även på skiva är Enter ett stycke tidlös musik, till lika delar skönhet, kraft och total musikalitet.


34. Pallbearer – Foundations Of Burden
Från Little Rock i Arkansas kommer ett av årets absolut mest intressanta doom-släpp. Pallbearer (en term för en person som är med och bär likkistan under en begravning) blandar en fingertoppskänsla för melodier med ett släpande, tungt och riktigt dovt sound. Med låtar på mellan 8 och 11 minuter visar Pallbearer att doom inte är långtråkigt, tvärtom. Foundations Of Burden målar upp ett levande ljudlandskap med bredd och fantasi.


33. Banks – Goddess
2014 har varit som en enda lång resa där Banks varit konstant närvarande i det undermedvetna. Det har kommit EP-släpp, remixar, musikvideos som har gillats och delats flitigt, samt ett besök till vårt kära Sverige. När den efterlängtade skivan Goddess till slut landade var det likt den efterlängtade presenten som väntar under julgranen. Den var precis allt man önskade sig. Värme, glädje och tillfredställelse insvept i modern mörk presentförpackning. För även om hälften av låtarna tidigare varit utgivna så skapade de tillsammans med det nya en berättande helhet om Julian Banks liv och tankar.


32. Future Islands – Singles
Ett av de mest oförglömliga TV-klipp som delats flitigt under året är Baltimore-bandet Future Islands medverkan i den amerikanska pratshowssensationen Letterman. Frontmannen Samuel T. Herring bjöd på ett minst sagt legendariskt framträdande med säregen dans och intensitet. Och som vi dansat till Future Islands åttiotalsinspirerade syntpop i år. Sittdansat, smådansat, tokdansat! Precis som albumtiteln antyder är det är en samling låtar som, med få undantag, alla skulle fungera som singlar.


31. Blonde Redhead – Barragàn
Det går att skilja mellan innovatörer och förvaltare inom rockhistorien. Blonde Redhead hör till den senare kategorin. Genom åren har de lånat idéer från sina förebilder (Sonic Youth, Scott Walker osv) – och utmärkt sig genom att utföra dem lite snyggare, med lite mer finess och skärpa än de allra flesta. På Barragàn känner vi igen den långmälda framtoningen från föregången Penny Sparkle (2010) men även de dissonanta gitarrerna från Blonde Redheads tidiga no wave-inspirerade 90-tal. 21 år in i karriären är den Brooklynbaserade (Japan och Italien-ättade) trion ännu en stark indiekraft att räkna med!


30. Champs ­- Down Like Gold
Det finns så mycket att älska med det här albumet. Att bröderna Champion spelade in det i ett gammalt vattentorn, att det är den ultimata kombinationen av folkpop och indie, att bröderna är de brittiska öarnas svar på First Aid Kit. Låtarna är uppbyggda kring utsökt gitarr- och pianospel, ljuv stämsång och texter om förlorad ungdom och krossade hjärtan. Vackert, gripande och helt omistligt.


29. Alvvays – Alvvays
Alvvays var egentligen tänkt att bli sångerskan Molly Rankins soloprojekt men istället valde hon att starta upp ett band och framföra materialet som en kvartett. Resultatet är ett nästintill perfekt debutalbum vars beroendeframkallande popmelodier framförs med lika delar humoristisk sarkasm som uppgiven desperation. Detta kombinerat med underfundiga texter om drunknade pojkvänner, stalkeraktig distanskärlek och hur det känns att vara för ung för att stanna hemma trots att det är för sent att gå ut kan mycket väl göra de fyra kanadensarna till årets debutanter.


28. Temples – Sun Structures
Brittiska Temples debutalbum är en psykedelisk tidsresa som tar lyssnaren tillbaka till 60-talet, men behåller en fot kvar i nutiden. Soundet är gediget, färgglatt och dansant med fingertoppskänsla. Definitivt ett av de mest välarbetade och starkaste debutalbumen i år.


27. I’m Kingfisher – Avian
Skånes meste värmlänning har gått från klarhet till klarhet. Med Avian är I’m Kingfisher inte längre bara bäst i genren i Europa, utan flyttar också in på våningsplanet i musikens hus där blott artister som passerat jämförelsernas skärseld får bo. Thomas Jonssons delikata känsla för sköra melodier, instrumentala passager och underfundiga texter skapar tillsammans med hans spröda men stabila röst något alldeles extra. Några gränser för kreativiteten verkar inte finnas och vi tackar och tar emot.


26. First Aid Kit – Stay Gold
Släppet av Stay Gold ledde till en långvarig diskussion i svensk media under 2014. Blev den överhajpad eller inte? Och visst, det kanske inte är den allra bästa skivan i år, men förtjänar absolut en listplats. Stämningsfull och vacker musik som väcker känslor i även de kallaste av hjärtan.


25. Jessie Ware – Tough Love
Det är inte lätt att följa upp ett debutalbum som slog världen med häpnad och gjorde artisten till världsstjärna över en natt. Nästan än svårare är det att hålla sig relevant i en musikvärld i konstant rörelse när man rör sig i den musikgenre som Jessie Ware befinner sig i. För hennes musik är en balansakt mellan att vara för gammalmodigt till inspirerande. Även den här gången klarar hon av att hålla balansen hela vägen i berättandet om misslyckanden och evig kärlek med hjälp av en gudabenådad sångröst och välproducerat material.


24. Lorentz – Kärlekslåtar
Hur kan ena halvan av den magiska duon Lorentz & Sakarias ens bli hälften så bra som originalet, kanske några tänkte när Lorentz skulle släppa sin första soloskiva. Men alla tveksamheter flög ut genom fönstret redan efter öppningsspåret på Kärlekslåtar. Det här är utan tvekan en av de svenska skivor som gjort starkast avtryck på den här sidan 00-talet.


23. Liars – MESS
Obekväma Mess skaver, irriterar och hånar. Mess är trådar som slängs ut och trasslar in sig i varandra. Trådar som när lyssnaren gett upp hoppet, självklart plockas upp igen och stagar upp det korthus till skiva som till slut visar sig vara ett orubbligt cementblock. Enligt frontman Angus Andrew präglades inspelningen av lekfullhet – lyssna på magkänslan och handla instinktivt. Detta märks dock inte. Mess är inte en enda röra utan känns oerhört genomtänkt. Det är knivskarpt och stringent utan att för den delen tappa ett uns av ös och svett.


22. Emma Ruth Rundle – Some Heavy Ocean
Till vardags spelar hon i tyngre band som Red Sparowes, Marriages och Nocturnes. Under eget namn skapar hon magi. Emma Ruth Rundles första soloskiva är nästan spöklik i sin atmosfär. Viskande, nervkittlande och dramatisk. Some Heavy Ocean är den givna länken mellan sångerskor som Chelsea Wolfe och PJ Harvey och mer traditionella folkballader. Och oerhört beroendeframkallande.


21. Ryan Adams – Ryan Adams
Det slår gnistor kring Ryan Adams som med sin självbetitlade platta tuffar till sig och tar upp elgitarren igen. Albumet har en röd tråd från början till slut och har med skicklighet sytts ihop för att förtrolla lyssnaren. Adams känns livfull och retar även upp artistkollegan Bryan Adams genom att ”stjäla” hans omslagstypografi.