Iceland Airwaves #14, söndag: Fuck Yeah Iceland!


Årets Iceland Airwaves avslutades på bästa sätt med specialkonserter av The Flaming Lips och The War on Drugs. Läs om vad Linda Iliste tyckte om spelningarna här.

Airwaves-söndagar har en tendens att vara lätt avmätta. Men på senare år har det också blivit en tradition att avsluta den fem dagar långa festen med en specialkonsert som kräver särskild biljett vid sidan av festivalarmbandet. 2011 var det Björk som stod för kalaset, 2012 Sigur Rós (vilket jag lovprisar som en av de allra bästa spelningar jag någonsin sett). I fjol bjöd Kraftwerk på en mäktig 3D-hitkavalkad i Harpas Eldborg och i år är det The War On Drugs och The Flaming Lips som bjuder på en sista musikalisk grand finale.

På dagen orkar vi bara förbi en enda off-venue-spelning med Guðrid Hansdóttir och Janus Rasmussen (Bloodgroup, Kiasmos) som tillsammans utgör BYRTA. Deras 80-talsdoftande pop framförd på färöiska fyller Nordic Playlist Radio Bar, men efter det sparar vi på krafterna fram till nio, då The War on Drugs intar sporthallen Vodafonehöllins scen.

Frontmannen Adam Granduciel, som under flera års tid finslipat den solida rockkärna som bandet spinner sina låtar runt, berättar för oss att det är deras allra sista konsert efter en lång tids turnerande. Det hörs. The War on Drugs spelar sin gitarrdrivna musik med solklar skärpa. Deras Lost In The Dream har spelats om och igen hos mig, ett album som omvandlar ångest till en slags förlösning. På scen framförs det rakt på sak – atmosfäriskt och sinnligt. Rysligt bra.

Men den riktiga euforin är det förstås The Flaming Lips som levererar. Det speglas direkt i sångaren Wayne Coynes ansiktsuttryck från första stund de kliver upp på scen, och han lycklig som ett barn påpekar att det är “nearly 15 fucking years” sedan de sist var i Island.

Det är mycket i hela Wayne Coynes uppenbarelse som minner om ett barn. Det lustiga hopkoket av scenkläder, den bräckliga tonen i hans sång, budskapet och den enkla sanningen att allt som egentligen spelar någon roll i livet är kärlek. Över sitt huvud lyfter Coyne stora silverballonger med texten “Fuck Yeah Iceland!” samtidigt som publiken sparkas igång på allvar.

The Flaming Lips psykadeliska, alternativa rock är underhållande i sig. Men när musiken flankeras av uppblåsbara fjärilar, grodor och fiskar, en dansande sol och konfetti, blir det också ett helt underbart spektakel. Till och med jultomten dyker upp. Coyne både surfar på publiken i en gigantisk plastbubbla och uppträder i en lång, lång slängkappa gjord av silverfolie som sprids över den lyckliga folkmassan.

Allt detta, samtidigt som de framför briljanta versioner av “She Don’t Use Jelly”, “Yoshimi Battles the Pink Robots” och “A Spoonful Weighs a Ton”. När The Lips går av blinkar ordet “Love” på bildskärmen bakom dem, och det är verkligen kärlek i hela huset. När de kommer tillbaka och river av fantastiska “Do You Realize??” och en cover på The Beatles “Lucy In The Sky With Diamonds” lyfter taket.

Ungefär samtidigt som vi med varma sinnen traskar hem i den iskalla natten lyfter även taket på Húrra. Där sätter amerikanske Zebra Katz officiell punkt för årets Iceland Airwaves i egenskap av att vara den allra sista artist som uppträder.

Airwaves, som fortsätter att till största del uppvisa inhemska musiker och som än i dag ros i land tack vare nationella storsponsorn Icelandair, har blivit ett självklart alltjämt exotiskt utropstecken på festivalhimlen. Åh Island, du har verkligen gjort det igen. Eller, som the Flaming Lips uttrycker det: Fuck Yeah Iceland!