Malmöitiska rockbandet Dalaplan släppte sitt andra album Plikt och elände i måndags. På fredag går startskottet för en Sverigeturné som bandet har fullt upp med att repa inför, men Rockfotos Linus Bjarnelo fick ett snabbt snack med bandets sångare och gitarrist Niklas Svensson.
Vad har ni haft för er sedan förra plattan?
– Ganska direkt efter att förra skivan släpptes åkte vi ner till Tyskland på en kortare turné tillsammans med våra skivbolagskollegor Knifven. I våras var vi ute på Sverigeturné. Parallellt med detta skrev jag nya låtar till Plikt och Elände.
Hur mycket av stadsdelen Dalaplan finns det egentligen kvar i er nu sedan begynnelsen?
– När bandet bildades bodde Johan (gitarr) i området och jag och Jenny bor fortfarande nära. Som plats i staden representerar Dalaplan som område fortfarande en hel del av vad vi försöker göra musikaliskt.
Efter att ha lyssnat genom nya plattan känns det rent spontant som ni fortsätter bygga vidare på ert numera typiska röjiga sound. Vad skulle ni beskriva är nytt jämfört med förra plattan?
– Förra skivan bestod av låtar skrivna under tre år. Plikt och Elände skrevs under fyra månader och spelades in under fem dagar i somras. Jag kan tänka mig att både låtar och produktion låter mer samlat och koncentrerat. På både gott och ont antar jag. Inför hela processen pratade vi mycket om att Plikt och Elände skulle ha ett mörkare och större anslag. Peter spelar mer Hammondorgel och piano denna gången och Jenny sjunger lead på en låt. Vi har även försökt att dra ner tempot en del på ett par låtar.
Det känns som att låttexterna på den här plattan är av den mörkare karaktären. Hur mår du egentligen?
– Jag pratar aldrig om mina texter, men samtliga skrevs under en period då jag inte mådde som allra bäst. Tolkningarna av texterna får lyssnaren stå för.
När jag läser genom alla de hyllande recensioner som den nya plattan har fått tycker jag mig se ett tydligt mönster av recensenter, nämligen främst äldre och något avdankade rockgubbar som drömmer sig tillbaka till tiden då Wilmer X var det finaste Sverige hade att erbjuda. Håller ni med om detta?
– Det är en intressant och mycket angelägen fråga. Jag har inga belägg för mitt resonemang och jag hoppas innerligt att jag har fel, men det kanske har att göra med att yngre inte lyssnar på rockmusik i samma utsträckning längre. Vi tilltalar därför förmodligen musikjournalister med samma musikaliska bakgrund som oss själva. Jag tycker det är fint på alla vis, och inget jag vill vara utan. Det enda sorgliga skulle kunna vara det eventuella ointresset av rockmusik i allmänhet från yngre recensenter. Jag vägrar tror att rockmusik är död.
Ni lirar live ganska frekvent, men för en festivalräv som mig, blir man ju lite besviken över att inte se ert namn på så många festivalaffischer på sommaren. Vad beror det på? Hur kommer det sig till exempel att Malmöfestivalen aldrig får tummen ur röven och bokar er?
– Detta hänger förmodligen ihop med mitt förra resonemang. Festivalarrangörer väljer (säkert med rätta) akter de vet att publiken vill betala dyra biljetter för. Just nu verkar inte bokningar av mindre rockband från Malmö stå särskilt högt på agendan. Malmöfestivalen hade varit skoj att spela på, men de har säkert sina skäl att inte boka oss.
Vad händer härnäst?
– Skivan släpptes i måndags och vår turné startar nu på fredag den 10 oktober på Stationshuset i Röstånga. Och på lördag, den 11 oktober, är det dags för den officiella releasefesten på Sankt Gertrud här i Malmö. Därefter följer ytterligare elva spelningar i vårt avlånga land. Turnén avslutas åter i Malmö lördagen den 15 november på Beer ditch. Det kommer bli grymt och vi ser supermycket fram emot detta.
Och sist men inte minst. Gläds ni åt Malmös framgångar inom fotbollen, på både herr och damsidan?
– Jag tycker det är kul att det går bra för Malmö i fotboll, både på herr- och damsidan. Men i ärlighetens namn är jag mer intresserad av ishockey och har bara Rögle i hjärtat.
Rockfoto intervjuade Dalaplan första gången 2011. Läs gärna den intervjun också.
