Stjärnskott: Hemgraven

Stockholmsbandet Hemgraven spelar postpunk influerad av klassiska band som Joy Division, Bauhaus och Reeperbahn. Bandet debuterade förra året med en självbetitlad EP och på lördag är det releasefest för deras andra EP, Sanddyner av glas. Rockfoto ställde några frågor till David Olgarsson, sångare och keyboardist i bandet.

Hur bildades Hemgraven?

– Vi kommer alla från Sundsvall/Västernorrlandsområdet och har spelat tillsammans tidigare i olika konstellationer under årens lopp. Sedan hamnade vi alla successivt här nere i Stockholm och började prata om att det vore roligt att spela något influerat av 80-talets postpunk. Men det föll lite i glömska tills en vän snubblade över en replokal som han ville dela, och då kom vi ihåg den här idén och vi gjorde ett testrep. Där och då föll liksom allt på plats, och efter det rullade allt bara på.

Hemgraven är ett ganska speciellt namn, var kommer det ifrån?

– Hemgraven är ursprungligen namnet på en liten, liten övergiven bruksort som ligger vid Nedansjö, ett par mil väster om Sundsvall, som dränktes i samband med en vattenreglering av älven Ljungan under sent 1940-tal. Hela byn lades helt under vatten. Det var jag som snubblade över det när jag satt och bläddrade i en kartbok och insåg att jag aldrig hade hört talas om platsen förut. Jag blev helt betagen av hur melankoliskt och ödesmättat det lät som ortsnamn, och slogs sen av hur bra det vore som bandnamn. Mycket av vår musik kretsar ju kring känslor av nostalgi, saknad och något slags väldigt kluvet förhållande till sin hembygd, så det passade bara perfekt på alla plan.

På vilket sätt skiljer sig Sanddyner av glas från den EP som ni släppte 2013?

– På vår debut-EP så hade vi ju gjort en medveten avvägning där vi valde ut det snabbare och punkigare materialet vi hade, så den har ju tveklöst en mer ösig, aggressiv ton överlag. Något som såhär i efterhand kanske var ett litet misstag då den inte riktigt var representativ för vad vi skapade i övrigt. Den nya EP:n kan väl sägas gå åt motsatt håll, i sådana fall. Det är mörkare, tyngre. Mer atmosfär, mer utsvävningar, mer stök. Sedan blev vi väl rätt missnöjda med ljudbilden och produktionen på den första EP:n också, så vi har lagt ner mycket mer tid på att få soundet att bli rätt denna gång, vilket jag väl hoppas hörs på slutresultatet…

Finns det några band som ni influerats särskilt mycket av?

– När vi startade kom vi fram till att vi hade fyra band vi alla kunde skriva under på som referensramar, och det var – något förutsägbart: The Cure, Joy Division, Bauhaus och Gang of Four. Men vi har ju såklart fått oerhört mycket från just det svenska 80-talets nya våg, med band såsom Reeperbahn, Ståålfågel, Elegi, Stadion, Tredje Mannen, Brända Barn, osv, och den känsla som de ofta förmedlade i sin musik.

Ni har releasefest på Klubb Död på lördag. Vad kan publiken förvänta sig av konserten?

– En malande tyngd och ett omslutande mörker. En mardrömslik känsla, men också en förhoppning om att det kanske vänder. Det blir mycket låtar från EP-släppet, givetvis, och kanske en och annan överraskning.

Vad har ni för planer nu?

– Spela, spela, spela. Vi har ett par fler spelningar inplanerade framöver, bland annat i Köpenhamn, och förhoppningsvis lyckas vi göra ett stråk av fler gig i södra Sverige i samband med det. Sedan skriver vi ju konstant nytt material, så vi har ju redan en hel del nya låtar som vi nog också kommer premiärspela live snart om det vill sig väl.

Läs mer om releasefesten här.