Chad VanGaalen: Nalen, Stockholm 11/9

På sitt skivbolag Sub Pops hemsida presenteras Chad VanGaalen som en man som bor i ett helt eget universum. Riktigt så egen är han kanske inte men Chad VanGaalen är helt klart en av popmusikens särlingar. Hans musik rör sig mellan genrerna, lågmälda ballader blandas med stökigt oljud och skumma ljudmattor. Det som gör honom riktigt udda är texterna, märkliga historier fyllda av surrealistiska bilder som visar på ett alldeles eget sätt att se på världen. Det finns en charm i att sjunga om flytande hästar och avhuggna händer som får eget liv, särskilt när man gör det med Chad VanGaalens lekfulla allvar.

Trots att VanGaalen spelar i en av Nalens mindre konsertlokaler är rummet inte mer än halvfullt. Publiken består mest av hipsters: gott om skägg, gott om skjortor, gott om nittiotalsmode. När förbandet Cousins går på går en del av publiken fram mot scenkanten. Dom flesta sitter kvar, dricker och pratar. Cousins levererar skickligt sin dramatiskt uppbyggda indierock, extremt tight, extremt samspelat. Deras musik är mycket bättre live än på skiva, mycket intressantare. Ändå är mottagandet de får av publiken ganska ljummet.

”Det är exakt 127 timmar kvar tills jag får se min familj” säger Chad VanGaalen och låter som att han bara längtar bort. Som att han är trött på turnén, trött på att uppträda. Och ja, bara trött. Han dricker lite ur sin öl, säger att turnerandet håller på att göra honom till alkoholist, ger publiken en sliten blick. Ler lite, kanske mest för syns skull. När låten startat, och han börjar sjunga, så finns den där tröttheten fortfarande där, rösten svajigare än vanligt, känslan mer uppgiven. Tröttheten präglar konserten, ibland väldigt tydligt, ibland knappt märkbart, hela tiden där. När VanGaalen ger sig på sina röjigare låtar så blir resultatet oinspirerat.

Den slamriga rocken fungerar inte alls ikväll. Dom långsamma låtarna fungerar betydligt bättre. I låtar som ”Weighed My Sins” och ”Cut Off My Hands” gör han det han är bäst på: mysig och mörk americana. Särskilt bra blir det när backingbandet håller sig i bakgrunden och allt fokus ligger på VanGaalens röst. För trots att han kanske inte har en av sina bästa kvällar så sjunger han ofta fantastiskt bra. En säregen röst, ljus och trevande, som inte blir sämre av att den låter sliten. Allra bäst låter den i balladen ”Willow Tree”, en av mina absoluta favoriter bland VanGaalens låtar, vackert framförd och en av konsertens höjdpunkter.

Efter konserten hör jag någon i publiken säga ”Jag undrar hur det hade varit att se honom i början av turnén”. Och jag undrar precis samma sak. För trots vissa höjdpunkter är det ändå tröttheten jag kommer minnas från konserten, känslan av att Chad VanGaalen kan bättre.

OBS! Arkivbild.