Dag två bjuder på en uppsjö av spännande konserter och ett misslyckat trolleritrick

Stadsfestivaler är bekväma tillställningar, men sena nätter är givet om de bästa klubbakterna ska ses, vilket gör att dagen efter blir en kamp mot väckarklockan. För att få en mjukstart, men ändå ett ordentligt uppvaknande plockar jag fram Slowdives klassiska album Souvlaki från 1993. Många av årets besökare var inte ens födda när denna skiva släpptes och att medlemmarna skickade brev till Brian Eno för att få producenthjälp, får symbolisera glappet mellan nu och då. Men det är inte Slowdive som inleder festivalen, utan bedårande Sharon Van Etten. Slowdive tar däremot avsked som sista akt.

Av olika anledningar missar jag det mesta av New Jersey-sångerskans spelning och det känns i kroppen att Van Etten framför ”Everytime The Sun Comes Up” utan min närvaro – men det kommer förmodligen fler chanser. Och för att tala väder och vind, så har festivalen prickat in gassande solsken. Det underlättar ett evigt springande mellan olika scener. Ett Sisyfos-problem med lyckligt slut.

För många symboliserar Blood Orange mycket av samtidens hipsterkultur, vilket gör att publiken blir därefter, men Dev Hynes lyckas omvandla sin 80-talsinspirerande soulfunk till en medryckande angelägenhet för alla. Och den minimalistiska genombrottssingeln ”Chamakay” låter bedövande vacker i en omgivning som Slottsskogen. Tyvärr råkade Hynes ut för en fotskada alldeles nyligen, så rörelsemönstret blir därefter. Men ändå ett lysande framträdande.

Innan jag möter upp Icona Pop och Markus Krunegård för intervjuer passar jag på att se en röstsvag Neko Case. Bandet består bl.a. av Eric Bachmann från Archers Of Loaf, vilket får det att vattnas i munnen på områdets alternativrockare. Dessa är tyvärr ganska få med tanke på antalet framför scenen, men Neko Case är tillräckligt rutinerad för att inte påverkas. Hon gör det riktigt bra. Inflikar en iaktagelse. En av anledningarna till att Way Out West fick en kanonstart för åtta år sedan var att de inledningsvis bokade folkrockartister som Fleet Foxes – skäggrock i tiden. Men sedan dess har exempelvis housescenen skapat nya förutsättningar, och Way Out West är inte ett lika stort samtalsämne längre. Oavsett gnällande tyckare, så är det mycket besökare.

Intervjuerna med Icona Pop och Markus Krunegård publiceras nästa vecka, men det värmde att Aino Jawo och Carolina Hjelt var så härliga och mysiga. Vi pratade bl.a. om stormen som skulle brisera om de avslöjade att båda hade kuk. Ett avslöjande av stora mått. Får återkomma till ämnet.

Under tiden på vippen missar jag min husgud Bill Callahan, men hinner ta del av hans sorti innan det blir dags för Mapei.

Efter några års frånvaro är sångerskan tillbaka som en inkarnation av Erykah Badu och Alicia Keys (i det mindre formatet). Mapei inleder konserten med att bombardera publiken genom comebacksinglarna ”Change” och ”Don’t Wait” och det är bara att gå ner på knä. Låtarna är ett bevis på att hon är på rätt väg och materialet från kommande skivan Hey Hey stärker intrycket. Det är dessutom alldeles briljant att basisten får utrymme för soloutflykter, och den energi som dansarna och Mapei utstrålar får åskådaran att svettas per automatik. En positiv överraskning.

Innan det är dags för Janelle Monáe vilar jag ögonen på den evigt unge Conor Oberst, som ljudmässigt låter mer skäggrock än när det begav sig i början av karriären. Och detta speglar även senaste skivan Upside Down Mountain. Jag tar några kliv tillbaka och sätter mig i gräset med några gamla vänner. Det är skönt att få vila fötterna till Nebraska-sångaren – kvällen kommer att bli en språngmarsch eftersom jag vill se Slowdive, men även stora delar av flumgubbarna i The Growlers på Liseberg.

Jag blir kvar på gräsmattan till maliska Salif Keita & Les Ambassadeurs; sångaren Salif Keita kallas ”The Golden Voice From Africa”, och genom bandets fjäderlätta och västafrikanska afrobeat fungerar vilostunden som ett spa för hörselgångarna. En må bra stund tillsammans med ett band som kämpat mot hemlandets orättvisor.

För att spetsa tillvaron beger jag mig till Linnétältet för att se Future, som är en av årets mest omtalade hiphop-bokningar. Atlanta-rapparen som är vän med autotune-knappen, gör sitt bästa för att tända publiken, men eftersom min kollega Ola Elleström bedyrat Janelle Monáes storhet, har jag inte råd att missa hennes spelning. Och med Prince i ryggen finns givetvis en och annan sanning bakom orden. Kan dock konstatera att Futures röst försvinner på grund av dåligt ljud. Playbackens vara eller inte vara?!

Med en rockfunkig attityd i svart och vitt är det givetvis upplagt för fest, men av någon anledning vill inte ruset infinna sig. På skiva hör jag ekon av Bootsy Collins och Rick James, gamla soultolvor och givetvis en massa Prince. Live blir det aningen platt och när Monáe pratar om framtiden hör jag endast Grease-liknande soulpastischer. Det kommersiella resulterar i en snygg scenshow, men musiken blir dessvärre lidande. Det är trots allt en kul fest, men när kompisen ringer för att gå till nästa ställe är det inte svårt att besluta sig.

Dessvärre blir inte festen helt lyckad framför Icona Pop heller, men det är uppenbart att de älskar att vara i Göteborg och det är uppenbart att fansen i publikhavet gör detsamma. Detta är inte en konsert som ska ses på avstånd, och som alltid skapar ”I Love It” en svärm av tillrusande människor – alla vill ta del av duons världshit.

Outkast som är årets stora dragplåster lider inte av dåligt självförtroende och det blir snabbt tydligt att Big Boi och Andre 3000 har ett flow som förklarar varför de står på den största scenen. Och vem köpte inte Speakerboxx/The Love Below från 2003? Men det blir smärtsamt tydligt att de flesta vill höra monsterhitten ”Hey Ya” (folkmassan krymper betänkligt efter denna låt). En hit är inte alltid till godo. Sedan har nog en scenshow sällan känts mindre passande än för ett Sverige som omfamnats av F! – det är lättklädda kvinnor sedda ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Det blir uppenbart att svensk och amerikansk kvinnosyn skiljer sig åt. I det stora hela lyckas dock duon – med hjälp av Sleepy Brown – skapa en godkänd feststämning. Men eftersmaken är fadd.

Festivalområdets konserter avslutas med Slowdive, som på ett magnifikt sätt förminskar glappet mellan nu och då. Musiken är tidlös och publiken älskar att få höra låtar som ”Crazy For You” och ”When The Sun Hits”. Det blir även tydligt att det är en hängiven skara som samlats framför gruppen, eftersom ingen lämnar scenområdet. Sångerskan Rachel Goswells leende speglar kvällens bästa spelning. En iakttagelse: tygpåsarna säger mycket om publiken. På denna spelning är det Wire-påsar som är mode.

I ett saligt rus av shoegaze-toner förflyttar jag mig till Liseberg/Polketten för att se The Growlers och slackerpopens nye konung Mac DeMarco.

För ungefär 1.5 år sedan besökte Kalifornia-bandet Röda Sten i Göteborg, men deras trallande ”Beach Goth”-musik hamnade i klinch med den svenska vintern och konserten blev inte lika bra som jag hade hoppats. Det jag hann uppleva på Polketten vittnar om något helt annat och att se sångaren Brooks Nielsen svassa omkring till ”One Million Lovers” är ovärderligt.

The Growlers har en attityd av att vara ständigt pårökta, men de blir slagna på fingrarna av DeMarco. Tyvärr resulterar hans konsert i en pajasspelning och det blir ingen riktig ordning. Kul i mindre doser, men i denna mängd blir det bara långrandigt. Det är dock svårt att misslyckas helt med en fantastisk skiva som Salad Days. Stunder av briljans skiner igenom.

En återkommande ”lustighet” är att DeMarco låtsas försvinna och så får bandet sjunga en karaoke-liknande pophit. Men dessvärre är inte tricket i samma klass som Houdinis. Undertecknad försvinner innan sista låten (tror inte att bandet märkte att jag försvann). Ses framför Slint klockan 15:00.