En uppmaning för att väcka manliga skribenters jämställdhetsintresse!

Är en jämställd musikbransch uteslutande en fråga för kvinnor? Vid en granskning av artiklar skrivna av manliga musikjournalister är svaret ja – det råder nämligen ett bristande engagemang bland kulturmännen när det gäller att debattera frågor som ojämställda festivaler eller varför färre tjejer satsar på musik. Gång på gång berörs situationen på forum, i dagspress och kvällspress, men det är få manliga skribenter som står som författare. Jag upplever detta som pinsamt!

Mitt mål är inte att föra kvinnors talan, mer att engagera mäns bristande intresse för en jämställd musikbransch. Jag inbillar mig inte att förstå vad det innebär att vara kvinna i dagens musiksverige, men jag ser att män negligerar en fråga som berör mig. Och ett jämställt samhälle kan aldrig uppnås om inte män förstår att de är privilegierade – det är omöjligt för den ena gruppen att skapa ett jämställt klimat om hälften är ovillig att delta.

På ett grundläggande plan är det naturligt att kvinnor lyfter problematiken eftersom det är de som drabbas personligen, men det är sorgligt att manliga aktörer reagerar med likgiltighet. Och med tanke på att samtliga är medvetna om situationen vill jag påstå att det handlar om ignorans. Utifrån mitt synsätt räcker det inte att framhäva kvinnliga artister i sin krönika, det gäller att ifrågasätta normer och ta jämställdhet på allvar. Att som man påpeka att situationen är felaktig.

Jag vill hävda att manliga musikjournalister bär ett ansvar för att förverkliga ett mer jämställt klimat. Det är nämligen patriarkala maktstrukturer som ligger till grund för både attityder och invanda föreställningar. Manliga skribenter har med andra ord ett ansvar.

Det är inte ovanligt att mötas av åsikten: ”Vad spelar det egentligen för roll att det är fler manliga artister än kvinnliga, det är inte könet som avgör vad som är bra och dåligt. Musiken talar för sig själv”.

Problemet är att ovanstående argumentation mer eller mindre uteslutande kommer från män och utifrån min synsätt gäller det att se situation från motsatt perspektiv; som tjej har du i regel aldrig besökt en festival med flest bokade kvinnliga artister, du har aldrig sett en samlingsskiva med flest kvinnliga artister – om det inte är målsättningen –, de som bokar är i regel män, de som roddar är män, de producerar är män, vår tids musikkanon är bestämt av män osv. Lever du i en värld där motsatt kön tar upp mest utrymme, vill du se förändringar. Du vill ha ett jämställdare utbud på festivaler. Det spelar roll! Denna enkla insikt handlar inte om att axla kvinnors problem, det är att vara medmänniska. Det handlar inte om att föra någons talan.

Den manliga kultureliten kan inte stå handlingsförlamad. I nuläget tycks dessutom kvinnliga skribenter skriva för en redan övertygad grupp av likasinnade. Och även om artiklarna bara blir fler och fler, så måste männen ta sitt ansvar. Tystnad är detsamma som att köpa rådande situation.

Svenska festivalarrangörer hävdar att det är för svårt att boka jämställt, men framhåller att det gör sitt yttersta. De har försökt några procentsatser – förra året var antalet manliga artister 76%, medan årets siffra slutar på 74%. Ofta framhåller män att de ser ett ojämlikt samhälle och pekar på orättvisa löner. I övrigt är Sverige jämställt. Det är att förenkla verkligheten och det är bara att kika på musikbranschen för att se att det finns mer djupliggande problem med den svenska jämställdheten, och att manliga journalister väljer att stå vid sidan är ett av problemen.

Till viss del kan jag förstå att det är svårt att boka jämställt. Det är fortfarande fler män som spelar i band, men samtidigt är det samhällets strukturer som skapar denna verklighet. Jag tror inte att artistfördelningen varit densamma på Bråvalla om alla hade haft samma förutsättningar. Det behöver jag inte vara kvinna för att förstå. Detsamma gäller exempelvis vår tids framgångsrika housescen.

Vill även påstå att det är bristande engagemang som resulterat i en hårdare attityd mellan könen, där skribenter som Aftonbladets Kristin Lundell väljer att lägga mycket tid på att anstifta bråk med manliga kollegor, men det är få som tar kampen. Det är knäpptyst.

Ekvationen är lika enkel som självklar – har du en stark position, finns ingen anledning att vika åt sidan. Men denna krönika handlar inte om att vika åt sidan, utan att hjälpa varandra. En jämställd musikbransch är med andra ord en fråga för båda könen (om inget drastiskt händer kommer situationen att bestå för all framtid).

Lösningar kräver dialog, inte ignorans.