Jean-Paul Bourelly: – I’m young as hell!

För två decennier sedan omlokaliserade Jean-Paul Bourelly ifrån New York till Berlin. Den Chicago-födde supergitarristen har sedan dess drivit, vad många skulle beskriva som gränsöverskridande bandprojekt, från en stad, som åtminstone under ett antal år några år tillbaka i tiden, var ett av Europas verkliga epicentra för det konstnärliga nuet. Själv ser han det han gör på ett lite annat sätt, berättar han för Rockfoto i denna intervju.

Han är aktuell med nya releaser, Jean-Paul Bourelly, som släpper nytt med sitt band 3 Kings, som är ett samarbete, numera med en rytmsektion bestående av Christian Bourdon och Andrea N’Kouaga, som är kusiner, förutom att de är trummisen och basisten i detta Bourelly-projekt, och därför en tajt rytmsektion. Senare i år kommer en ny release med projektet Citizen X, som Jean-Paul Bourelly har tillsammans med performance-artisten Sadiq Bey. Förutom 3 Kings och Citizen X driver Jean-Paul Bourelly bandet Stone Raiders tillsammans med den kände basisten Darryl Jones, som är en barndomskamrat ifrån Chicago, och trummisen Will Calhoun ifrån Living Color.

Ett ytterligare projekt i Bourellys kappsäck är New Language, ett elektroniskt projekt som Bourelly kör med Joe Bowie och Jamaaladeen Tacuma. Vidare har Jean-Paul Bourelly sitt Kiss the Sky-projekt, som handlar om musik post Hendrix, och i vilket Darryl Taylor och Kenny Martin ingår. Det tar inte slut där. Rulla tummarna är helt enkelt inte Jean-Paul Bourellys favoritsysselsättning. Förutom att han är artist är han också en musikant av idag, som driver det mesta själv, ifrån att ha eget skivbolag till att sköta konsertbokningar och ta hand om en gazillion praktiskheter som måste fixas i samband alltihop.

– Jag älskar att arbeta hårt, säger han. Jag är mer än beredd att göra det – jag får energi av det. Så klart måste jag ha någon att beklaga mig inför, få ut lite frustration inför svårigheter som uppstår, men jag älskar det här. Och jag älskar den här tiden. Förr skulle en dyr studio bokas och så skulle man hitta teknisk personal, och så var allt så kostsamt att man bara hade en tagning på sig och hur den än blev så fick den bli albumet. Nu finns helt andra möjligheter och totalt sett ser jag det som positivt.