Putte i Parken, fredag: Variationen anländer, men inte jämställdheten

Rockfotos Hugo Ewald och Samuel Isaksson är på Putte i parken i Karlstad. Läs fredagsrapporten här.

Redan klockan två, en halvtimme innan Syster sol börjar spela, är det tajt framför scenen. Säkert fem gånger så många är på plats som när Tiger Bell spelade vid samma tid igår. Kanske har det att göra med att det just är Syster sol som spelar, kanske handlar det om det otroligt varma klara vädret.

– Låt mig presentera Sveriges bästa reggaebackingband skriker Syster sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter, bakom scenen och bandet börjar spela något som låter som en uppbyggnad till en hårdrockslåt som snart går över i Major Lazers ”Pon de Floor” och sedan plötsligt transformeras till någon slags kvasiarabisk instrumentallåt.

Syster sol har uppenbarligen en stor crossoverappeal med tanke på att publiken består av allt från rastakids till medelålders kvinnor, och mycket har det nog att göra med att det är gedigna, catchiga poplåtar hon sjunger. Hon rör sig ofta inom vad som kallas för ”conscious dancehall”, vilket märks inte minst när hon börjar att prata om sexuellt våld, för att direkt gå över i fantastiska ”Fatta”, titellåten till Fatta-kampanjen Syster Sol var en av initiativtagarna till.

Konserten slutar aldrig att eskalera och till slut kan jag inte göra annat än att bara stå stilla med ett orubbligt leende på läpparna. När Syster sol avslutar konserten proklamerar hon att det inte är en trend att vi nu ser så många kvinnliga hiphop- och reggaeband. Det är en revolution.

När Linnea Henriksson sedan kliver upp på scenen är hon inte längre före detta Idol-deltagare utan en av Sveriges mest intressanta popartister. Något tafatt kliver det helt lilaklädda bandet in och börjar genast att pumpa på med funkgitarrer och syntstråkar.

Linnea Henrikssons stora bedrift är att hon lyckas kombinera låtar som knappast är sämre än till exempel Markus Krunegårds med arrangemang som är så mycket mer intressanta än det mesta som spelas på P3. Vid sidan av den taggade Linnea Henrikssons röst hinner vi höra åttiotalssyntar, trumpeter som ibland låter direkt hämtade från Miles Davis Sketches of Spain, synttrummor fyllda med reverb, syntetiska bjällror, långa flamencoliknande partier och två riktigt bra multiinstrumentalister som ibland agerar blåssektion och ibland låter som en hel trumorkester. Tyvärr är inte alltid låtarna lika intressanta som arrangemangen, och ibland hörs det att låtarnas grundstommar är lite väl lika varandra.

Om Linnea Henriksson var maximalistiskt är det ingenting mot Ken Ring som bara timmar innan spelningen blivit gripen för ringa narkotikabrott. Men han spelar förstås ändå, och redan tio minuter innan spelningen hörs publikjubel när hiphoplåt efter hiphoplåt spelas från scenen.

Som en del av den ”organiska” hiphop-trenden förlitar sig inte Ken ring på en ensam DJ, utan har ett stort band med allt från elgitarrer till en cellist. Ken Rings socialrealistiska texter ackompanjeras av rätt lökig hårdrock, pianoballader och reggaetakter som bleknar jämfört med Syster Sols spelning. Ken Ring verkar nästan ha oändligt med energi och gästartist efter gästartist droppar förbi, bland annat ”Jamaicas största sångare” Lutan Fyah och hiphopkollegan Gee Dixon. Men trots att energin på och framför scenen är enorm håller det inte riktigt. Det blir för osammanhängande och rörigt, som om Ken Ring försökt att få med allt som går att få med på en scen. All kredd går dock till den allt för lågt mixade backupsångaren Samia, som lyckas få in en hel del melodi i den annars rätt grötiga konserten och som står ut när Ken Ring på ett rätt pinsamt sätt står och gnider sin rumpa mot henne.

Hårdrocken. Den kanske sista subkulturen. Efter frånvarande närvaro under dagen är det klockan nio åter igen dags när Black Label Society intar den stora scenen med åtminstone 45 stora förstärkare.

Den gamla Ozzy-gitarristen Zakk Wyldes kronjuvel låter ungefär som väntat. Det är blixtsnabb gitarronani, dubbla baskaggar som gör att det låter som om ett berg rasar framför oss och relativt långsamma, episka melodier som påminner om Iron Maiden, Motörhead och Ozzy Osbourne. Och basen galopperar förstås på i sann Steve Harris-anda. Det är repetitivt, och variationen finns främst i Zakk Wyldes virtuösa gitarrexcesser, som når sin kulmen i det tio minuter långa gitarrsolo Wylde håller på sitt podium mitt på scenen. Fast visst, står man längst fram i publiken och röjer är det nog fantastiskt. Men för en poptönt med anteckningsblock blir det alldeles för mycket av det samma.

När det sedan är dags för Nause är hela området knökfullt, och på scen står vad som verkar vara en enorm skärm där snart Jacob Criborn och Leonard Scheja kommer att stå. De är lite försenade, vilket är oväntat då alla Putte i Parkens band annars varit extremt punktliga. Men när Nause väl kickar igång konserten närmast exploderar publiken i extas, vilket bara förstärks av den otroliga ljusshowen som låter oss färdas genom futuristiska stadslandskap och som ökar i hastighet för varje build up.

Till en början gör Nause det smarta draget att använda sig av så lite sång som möjligt – istället bombarderas vi med stenhårda minimalistiska beats som egentligen aldrig borde sluta utan enbart varieras med minutslånga build ups. Sen blandar de dessvärre in för många lugna sångpartier i mixen. Nause är som bäst när de är minimalistiska, bastunga och helt enkelt riktigt euforiska. På grund av att de saknar melodikänslan hos band som till exempel Capsule är de sämst när de fastnar i tråkiga popbreaks med ännu tråkigare texter.

Även teaterscenen bjuder som väntat på en salig blandning från bluegrass till metal. Live Oaks spelar rätt oremarkabel bluegrassmusik som tyvärr aldrig riktigt lyfter, kanske handlar det om att de inte har några riktigt bra låtar. Among Souls låter för välvilliga öron ibland lite som någonting som skulle kunna komma från ett mindre melodibetonat Sarah Records och Elin Landelius och Folktåget gör extremt rak poprock utan några större överraskningar, men bandet är tajt och verkar ha kul. Roligast på teaterscenen är Stil ,som likt ett Karlstads Panetoz, blandar EDM och hiphop i en dansant mix som till och med får människor att resa sig upp ur trästolarna för att dansa.

Sammanfattningsvis var den andra dagen på Putte i Parken något mer varierad, och med band som Syster sol blev det en hel del riktigt bra spelningar. När det kommer till könsfördelningen räknade jag till 45 män på scen av totalt 56. Något bättre än igår alltså, men fortfarande ingenting att hurra för.