Putte i parken, torsdag: Hårdrock och män, män och åter män


Hugo Ewald är på Putte i parken i Karlstad och ser män, män och åter män. Och Tiger Bell! Läs hans torsdagsrapport här.

Femton minuter innan första akten Tiger Bell börjar spela är det tänkta publikhavet så gott som tomt, som när som på ett superfan som sitter lutat mot stängslet. Folk börjar i alla fall strömma in gradvis och snart är det inte bara jag och barnfamiljerna – Iron Maiden-tröjorna flödar in.

Så plötsligt springer Tiger Bell in på scenen och drar av stenhårda punkackord.

– Kom fram nu, konserten börjar skriker Lovisa Thurfjell som sjunger lead och spelar gitarr.

Det är Tiger Bells andra spelning på Putte i parken och de verkar vara på topphumör, trots att publiken bara består av ungefär hundra personer. De river av låt efter låt och låter ungefär som om The Stooges hade haft Bikini Kills attityd. Särskilt kredd går till Kanan Rosén på bas vars enorma energi sprider sig över hela området när hon hoppar runt och drar av basriff i hypertempo.

Stämningen stiger och Tiger Bell hinner till och med spela Säkerts ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag” i punkversion för att sedan avsluta med fantastiska ”Don’t wanna hear about your band”, en låt om killar som aldrig slutar prata om sina egna band.

När jag senare kommer tillbaka för att se Marky Ramone’s Blitzkrieg with Andrew W.K. (till och med namnet spelar på gamla meriter) är den stora gräsplanen framför scenen mycket mer fullsatt. Var jag än tittar ser jag Ramoneströjor.

Marky Ramone kliver upp på scenen helt vitklädd och ser ut som Russell Brand. Eller vänta här nu, Marky Ramone sitter bakom trummorna iklädd ett par solglasögon som väl passar hans iskalla min. Sångaren heter Andrew W.K. och verkar framför allt vara känd för sin filosofi om ”positive partying”, vad nu det är. Någon Joey Ramone är han däremot inte, och även om han hinner med att sjunga med i det enorma tempo bandet spelar i, tar hans sång bort allt det melodiösa som gjorde Ramones så bra. Hade det inte stått i programmet att det var Marky Ramone som spelade skulle det vara svårt att höra att det faktiskt rör sig om en riktig Ramone bakom trumsetet. Särskilt då det enda han säger är ”one, two, three four!” mellan varje låt.

Men visst, det är kompetent. Bandet är jättetajta och Andrew W.K. står inte stilla i mer än en sekund. Som nostalgitripp är det alltså helt okej och de hinner säkert riva av trettio låtar på en timme. Men jag hade hellre sett Tiger Bell köra ett helt Ramones-set.

När sen Stiftelsen börjar att spela möts vi av en sådan enorm folkmassa att det nästan är omöjligt att ta sig fram. Det känns som om hela Karlstad är på plats för att se Takidasångaren Robert Peterssons andra band. Det låter ungefär som Stiftelsen brukar göra – alltså som om Nickelback försökte vara Gyllene Tider.

Robert Petersson får hela festivalen att sjunga med till de radiovänliga rocklåtarna som musikkritikerna älskar att hata. Och även om det framför allt är smaklöst med låtar som handlar om hur synd det är om killar som går hem med tjejer och sedan inte får ligga med dem (”Nu får du gå hem”), så är det omöjligt att säga annat än att Stiftelsen är bra på vad de gör – det vill säga extremt radiovänlig poprock som ibland går över till rätt kassa reggaepastischer. Och folk verkar de suga åt sig, i pressrummet hör jag någon säga att det aldrig varit så mycket människor på Putte i parken.

Följer gör Raubtier som spelar industrimetall med vad som låter som fornnordiska influenser. På många sätt låter det som Rammstein förmodligen skulle göra om de vore från Norrland. Sångaren Pär Hulkoff bär militärutstyrsel och sjunger som om han vore någon slags vikingakonung. Episka långsamma partier växlas med stenhård metal och när syntarna och trummaskinerna på riktigt kommer in blir det en slags dödsdisco som är svår att motstå, även om det ofta blir lite väl kitschigt.

Att hela Turbojugend samlats på Putte i parken står tydligt, på läderjackorna står allt från Turbojugend Charlottenberg till Turbojugend Annapolis. Och när Turbonegro väl inleder kvällens sista spelning springer hela Putte i parkens besökarskara dit för att möta nya sångaren Tony Sylvester klädd som om han vore medlem i Village People. Förstås blir det kakafoniskt och givetvis får vi höra bandet låta ungefär som KISS med inslag av snabbare former av hårdrock. Bandet är i toppform och tar fram allt från konfetti till kanoner. Det är bara synd att låtmaterialet är rätt ojämnt. För varje grym ”You Give Me Worms” får vi också höra mer tråkiga kompositioner. Men publiken älskar det och låter Turbonegro styra varje steg de tar.

Men det är ju inte bara de stora banden som är intressanta. Genom studiefrämjandets initiativ Nemis, New Music in Sweden, uppträder en rad olika band på Putte i parkens mindre teaterscen. Sequence spelar helt okej popcovers, Lancer låter exakt som Iron Maiden, Maryland spelar kompetent svängig rock som låter mer Georgia än Maryland och Ergonaut låter ungefär som Hammerfall om än med en elorgel som ligger alldeles för lågt i mixen. Det är synd att de tvingas spela på den lilla teaterscenen vars stenhårda stolar i trä passar dåligt för musik av det hårdare slaget. Även sextiotalsgaragerockarna Deadly Spirits fungerar rätt bra med sina orgelstinna Bo Diddleybeats, synd bara att de är alldeles för oexperimentella för att det ska bli riktigt bra.

På teaterscenen utmärker sig särskilt hardcorebandet Våldsamt motstånd med sin kakafoni av oljud i grindcorens tecken. Redan vid första ackordet växer gåshuden och varje baston vibrerar djupt i bröstet. Publiken går igång så mycket att ett gäng killar hoppar upp på scenen för att knuffas och blir till slut nedtacklade av vakterna. Själv satt jag kvar med öppen mun. Det är ett bra tecken.

I allmänhet kan man säga att Putte i parkens första dag var en dag av hårdrock och män. Egentligen vill jag egentligen inte behöva påpeka det, men Tiger Bell var det enda bandet idag som inte bestod av män. Fyra personer av ungefär fyrtio alltså. Det om någonting är symptomatiskt för dagens festivalscen och faktiskt riktigt förjävligt.