Bråvalla, lördag: De klassiska banden övertygar inte


Läs även specialrecensionen av Melissa Horn-spelningen.

När man går in på sista dagen av en festival är det ständigt samma känslor som dyker upp. Kroppen är trött, fötterna värker och huvudet fullt av nya intryck och minnen. Det gäller att planera för att få ut så mycket som möjligt utav de få timmar om är kvar.

Jag väljer att börja min dag med kolla in The Bots som på årets Coachella skapade en del hype som ett band att hålla ögonen på. Mina tankar när jag ser bandet på scen är att de påminner om White Stripes. Energisk rock, endast gitarr och trummor och bröderna Anaiah och Mikaiah Lei ensamma på scenen. Tyvärr hinner jag bara se de två sista låtarna, men jag kommer definitivt hålla ett öga på det här bandet i framtiden.

Nästa band som får min uppmärksamhet är svenska Truckfighter. Ett band från Örebro som får spela på den största scenen och de gör det väldigt bra. De lyckas fylla scenen utan problem. Även om det finns tillfällen när jag tänker ”Spinal Tap” om bandet så levererar de underhållning på hög nivå. Inte minst gitarristen Dango som med sitt ständiga springande och hoppande runt på scenen får mig att tänka på en ung Angus Young. Efter det kallar arrangören FKP Scorpio till presskonferens och jag missar därför Tiger Bell som är inringade på mitt schema.

Det blir istället att jag spanar in Blaudzun, som i Holland är en stor stjärna, på min favoritscen. Med ett sound som påminner om Arcade Fire och med sju medmusikanter på den lilla scenen i Pacific-tältet, låter det nästan bättre än vad det gör på platta. Han håller mig underhållen en bra stund så jag hinner endast med en snabb titt på Graveyard. Göteborgsbandet, som för några år sedan slog igenom med dunder och brak, är ett band som jag sett flertalet gånger och jag gillar verkligen det de gör. Så jag blir varken överraskad eller besviken av det lilla jag ser. Det jag kan konstatera är att de håller en konsekvent hög nivå alla de gånger jag sett dem live och idag är inget undantag.

Mer svenskt blir det sen med NONONO som efter intensivt turnerande i USA har fått rutin på att stå på scen och det syns tydligt jämfört med senast jag såg dem live. Förutom detta har de tre medlemmarna i bandet adderat ytterligare två musiker på scen vilket gör att låtarna får en bättre dynamik, och när jag stressar vidare till andra sidan av festivalområdet så kommer jag på mig själv att jag visslar på den där slingan som är med i deras hit ”Pumpin Blood”.

Tillbaka i tältet så är det dags för Hurula som med sitt fantastiska album Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för gjort att jag förväntar mig en timmes välbehövlig energikick. Låtarna rivs av i en rasande takt och det känns nästan som att tiden går för fort och jag vill ha mer av det som Robert Hurula med band, som bland annat innehåller Jonna Löfgren från Glasvegas på trummor, bjuder på.

Under dagarna som jag varit här så är det en del av området som jag inte har ägnat så mycket uppmärksamhet åt. Det är den så kallade housescenen Sensation där de mest dansglada personerna på festivalen återfinns. Jag har dock lovat mig själv att jag måste spana in även den lite mer avlägsna delen och väljer att ta mig dit lagom till att Otto Knows kör igång sitt set för dagen. Det konstiga är att ju närmare man kommer Sensation-delen och den övriga musiken från de andra scenerna försvinner bort, så är det som att träda in på en helt annan festival. Det är andra typer av människor och kläder. Det är stora skärmar bakom det upphöjda DJ-bordet mitt på scenen och det sprutar eld och annan pyroteknik mitt på ljusa dagen. Även om musiken inte tilltalar mig på samma sätt som det övriga på festivalen, så har jag en förståelse för de personer som förlägger den mesta av festivaltiden där. Det är fest, glada miner och fistpumps i överflöd.

Efter min blixtvisit där söker jag mig tillbaka till mer bekant territorium för att stå i valet om jag ska se Bastille eller Elliphant. Det blir det förstnämnda som jag bestämmer mig för och är helt klart inte ensam om det beslutet. Många av festivalens kvinnliga besökare står där redo och är nästan redan gråtfärdiga innan Dan Smith och hans kompisar dyker upp på scenen. Efter knappt en kvart så ger jag upp på grund av hur monotont och ointressant bandet är jämfört med t.ex. Imagine Dragons som på samma scen bara dagarna innan fullkomligt övertygade med deras scennärvaro och energi.

På tal om energi så rör jag mig istället bort mot Elliphant och det är fascinerande hur en ensam tjej tillsammans med endast en dj kan visa hur man gör ett övertygande framträdande jämfört med vad jag precis såg ett stenkast därifrån. Nu är det i och för sig inte vilken tjej som helst och det rykte som Ellinor Olofsdotter har byggt upp är inte en ihålig myt. Hon dansar runt på hela scenen och ger järnet så hårt att hon till och med känner behov att ta av sig den värmande tröjan i regnet och den kalla vinden.

Efter det väntar två klassiska band på den största scenen som tyvärr inte övertygar. Både Bad Religion och The Offspring har helt klart sett de bästa åren passera och även om förutsättningen med att The Offspring skall spela igenom bandets mest framgångsrika platta SMASH från början till slut – så är det inte särskilt underhållande att titta på. Det är nästan på gränsen att det faktiskt är bättre att endast höra musiken de spelar. Det märks att många tänkt samma tanke och köerna in till det inhägnade området framför scenen där festivalens största namn ska spela är de längsta jag sett under den här festivalen.

Kanye West som har lika många fanatiska fans som bespottare är helt klart en artist som berör och upprör. Även om kvällens spelning inte känns lika övertygande och välproducerad som när han spelade på Way Out West för tre år sedan, så kan han tryggt luta sig mot en stabil lista av låtar att välja och vraka från för att göra en stabil insats. Har man inte sett Kanye West live tidigare så kan jag förstå att de som längtat efter den här spelningen blir helt lyriska, men om man vet vad man skulle kunna få av Mr. West på en scen, så övertygar han tyvärr inte mot de extremt höga förväntningar som har han på sig den här kvällen.

Trots det avslutas festivalen på hög nivå med Axwell Λ Ingrosso på den största scenen och de spar verkligen inte på krutet. De bjuder på en ljusshow som skulle få världsartisten som precis spelade på scenen bredvid att bli grön av avund, och det bjuds på både gamla Swedish House Mafia-låtar och saker som det här nya projektet har börjat fila på. Med ett stort avslutande fyrverkeri blir det slutet för årets festival.

Trots de många problem som uppkommit under de tre dagarna så tror jag att många ändå upplever detta som en bra festival. Troligen kommer majoriteten av de 56071 biljettköparna som besökte Bråvalla flygfält i år att så smått börja fundera på nästa års festival. Då har förhoppningsvis de problem som går att påverka åtgärdats och kanske borde arrangörerna investera i något som kan skrämma bort regnet – om det är möjligt.